Jerusalem

Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet var.

–Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.

–Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.

–Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag mi

–Jag tycker, att du kunde u

När Gammal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:

–Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.

Barbro vände sig häftigt mot he

–Ville du något? frågade gumman. Det föreföll he

På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade på korna, som togo omvägar till höger och vänster och sta

–Å ja, sade hon till sist. Det är inte värt, att du är så ivrig, du Lisa. Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar dig.

När hon öppnade dörren till fäboden, satt Barbro med gossen i knäet och sjöng för honom.

–Å herregud, Lisa, att du aldrig kommer hem! utropade hon. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Se, nu har gossen fått utslag! Och hon kom fram och visade ett par röda fläckar på barnets hals.

Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog ihop händerna i förvåning och skrattade. Barbro såg bestört på he

–Är det inte farligt, det här utslaget då? sade hon.

–Det är bra till i morgon, sade gumman och fortfor att skratta. Barbro förvånade sig alltmer, men kom till sist ihåg vad för en ängslan gumman måtte ha gått i just den dagen.

–Ja, det hade varit bättre för oss alla, om jag hade gjort det, sade hon. Och det var väl också din mening, eftersom du gick din väg i dag.

–Jag låg i natt och tänkte på vad jag skulle ta mig till, svarade gumman, och då var det något, som sa mig, att han där skulle vaka bäst över sig själv, om jag lämnade dig ensam med honom.

När alla kvällssysslorna voro över och de skulle gå och lägga sig, sade gumman till Barbro:

–Är det nu säkert, att gossen får leva?

–Ja, sade Barbro, om Gud vill ge honom hälsan, så att jag får behålla honom.

–Men om han nu blir en sadan där idiot och blind till?

–Det vet jag ju redan att han är, sade Barbro, men jag kan i alla fall inte göra någat illa åt honom. Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att jag får ta vård om honom.

Gumman satte sig på sängkanten och funderade.

–När det nu har gått på detta sättet, sade hon. så ska du väl skriva till Ingmar.

Barbro såg alldeles förfärad ut.

–Jag tror, att du gärna vill, att det här barnet ska få bli vid liv, sade hon, men om du skriver efter Ingmar, så svarar jag inte för vad jag gör.

–Jag kan undra hur du eljest ämnar ställa till? sade gumman. Vem helst som får veta, att du har ett barn, kan ju skriva och tala om det för honom.

–Jag tänkte också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills Ingmar har blivit gift med Gertrud.

Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa ord en god stund. Hon såg tydligt, att Barbro var så benägen att dra någon stor olycka över sig, att hon inte vågade säga emot he

–Du har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården, sade gumman tveksamt. Du får inte undra på om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.

–Om jag har varit god mot dig någon gång, svarade Barbro, så vedergäller du det tusenfalt genom att du är mig lydig i de

Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att gossen fa

Men timme efter timme fick hon barnet kärare, och härmed återkom något av he

–Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så mycken kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen, sade hon till Gammal Lisa.

Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro hade ä

I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta.

"Eljest kommer han tillbaka till mig", tänkte hon. "Jag vet inte hur jag då ska få honom att förstå, att jag vill bära min börda ensam."

Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt oförväntat, och en vandrare kom in.

–Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka att jag fa

Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som handelsman. Numera hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och tiggde. Han var visst inte så utarmad, att han inte hade ku

Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora ögon, när han fick se det.

–Vems är den där? frågade han genast.

Båda kvi

–Det är Ingmar Ingmarssons.

Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också över att ha kommit in i något, som han törhända inte borde ha reda på. I förvirringen lutade han sig ner över barnet.

–Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara, sade han.

Nu var det Barbro, som skyndade att svara.

–Han är en månad.

Karlen var ogift och förstod sig inte mycket på barn. Han kunde inte se, att Barbro bedrog honom. Han blickade helt förskräckt på he

–Jaså, han är bara en månad, sade han.

–Ja, svarade Barbro på sitt stillsamma sätt. Karlen blev röd och förvirrad, så gammal han var, men Barbro såg ut, som om saken inte rörde he

Nästa morgon tog han Barbros hand och tryckte den trovärdigt.

–Jag ska nog tiga, sade han.