Страница 19 из 46
Vi hade sakert hallit pa med det dar en lang tid nar det hordes ett rop i
Nar jag kom hem fa
Nasta dag gick hon ocksa med mat till slatterfolket och nar jag blivit ensam gav jag mig dit igen och fick tag i mina va
Mor hade redan kommit hem nar jag vande tillbaka och hon undrade var jag hade varit. Men jag sade att jag bara varit ett slag inat skogen.
Sen sokte jag mig dit varje dag. Hemma var de sa upptagna av slatterarbetet att jag blev lamnad at mig sjalv och latt kunde ge mig av. Barnen var och motte mig en bit pa vag och de verkade inte langre sa skygga for mig.
Jag hade god lust att se hur det sag ut framme dar de bodde, men det verkade som om de inte ville det. De tyckte vi hellre skulle hallas dar vi brukade.8 Men en dag tog jag sjalv och vagade mig fram mot huset - och de foljde ett stycke efter. Dar var som vanligt men fa
- Hur har han kommit hit? fragade hon barnen.
- Han ar med oss och leker i skogen, sade de nastan angsligt.
Hon betraktade mig undrande och forefoll lite mildare, tycktes det - eller om jag hade vant mig vid he
Det drojde en stund i
Jag gick omkring dar och kande det underligt.
Undangomt borta i ett horn hangde ett stort svard, brett och rakt, med egg pa bagge sidor, dar var en bild av Guds moder och Jesusbarnet pa det och fullt med markvardiga tecken och inskrifter. Jag klev fram for att titta narmare efter, hade aldrig sett nagot sadant forr - kunde inte lata bli att fingra pa det. Da hordes som en djup suck och nagon snyftade till...
Jag sag mig kring - gick bort mot dem.
- Vem ar det som grater? sade jag.
- Grater? - - Det ar det ingen som gor! svarade modern.
Hon stirrade till pa mig och ogonen pa he
- Kom! sade hon och tog mig hart i hand, gick tillbaka dit med mig, till samma plats, och lat mig rora vid det som forut.
Da hordes igen den djupa sucken och nagon som snyftade, hordes alldeles tydligt.
- Svardet! skrek hon och ryckte mig undan. Det ar i svardet!
Hon slappte mig och vande sig bort. Gick och stallde sig vid spisen och rorde ett slag i en gryta hon hade pa.
- Vems unge ar du? fragade hon efter en stund och strok sig over mu
Jag svarade att jag var Kristoffers i Vala,11 for sa var min fars namn.
- Jassa.
Barnen stod alldeles stela, med vild och forskramd blick som stirrade ratt ut,
Hon fortsatte med sitt. Men nar hon var fardig drog hon at sig en pall och tog mig upp i knat. Strok mig ett slag over haret.
- Sa ja... sade hon, och hon betraktade mig lange noga. - - Det ar bast jag gar med dig till de dina, tillade
hon.
Hon gjorde sig i ordning, tog pa sig en a
- Ar det har ni halls och leker, sade hon nar vi kom i skogen. Och hon talte12 ocksa a
Jag forstod ingenting och vagade ingenting fraga.
Da vi kom uppfor backen darhemma stortade mor ut pa forstutrappan, hon var alldeles vit, jag hade aldrig sett he
- Vad har du med mitt barn a gora!13 Slapp ungen, sager jag! Slapp honom, ditt orena byke!14
Hon slappte mig hastigt, ansiktet forvreds pa he
- Vad har du gjort med ungen min!
- Han var dar i
- Har ni lockat honom in i ditt besmittade hus! skrek min mor.
- Det har jag inte. Han kom dar sjalv, ska jag saga dig. Och da han kom nar svardet15 och rakade rora vid det sa suckade och snyftade dar i det.
Mor sag osakert och angslat at mig med sina upphettade ogon.
- Du vet val vad det betyder, kan jag tro.
- Nej... det vet jag inte.
- Att han ska do for bodelssvard engang.16
Mor gav till ett halvkvavt skri och stirrade pa mig, hon
var likblek och lapparna skalvde, men hon svarade inte ett
ord.
- Jag mente det var valbetankt att saga dig det, men jag ser du ar vred i stallet.
- Har har du skarnet ditt, och oss skall du inte hora av forran den stunden blir, efter det ar sa du vill!17
Och hon vande sig vrett om och gick sin vag.
Mor tog darrande efter mig, slot mig intill sig och kysste mig - men blicken var alldeles stel och frammande. Nar hon fatt in mig i huset stortade hon ut, jag sag hon sprang over falten och ropade.
Hon och far kom tillbaka tysta och betryckta. Jag mi
Ingen sade ett ord till mig. Mor borjade syssla med nagot borta vid spisen. Far gick kring pa golvet, satte sig inte ner som a
Det blev en tung och dyster tid. Jag fick ga dar ensam om dagarna, ingen brydde sig liksom om mig.18 Och inget var sig likt, inte ens angsbackarna fast det var solsken och vackert som forut. Jag forsokte leka lite, men det ville inte heller bli nagonting.19 Nar de, kom i narheten gick de forbi utan att saga nagot. Det var som de inte kande mig. Men om kvallarna nar mor skulle lagga mig tryckte hon mig intill sig sa hart att jag kunde kvavas.
Jag forstod inte varfor det var sa sorgligt och forandrat allting. Inte ens nar jag var glad ett slag kandes det som a