Страница 42 из 128
”Men hon dog?”
”Ja, på tok för ung. Redan 1958. Vi fick drygt sexton år tillsammans. Hon hade ett medfött hjärtfel. Och det visade sig att jag var steril — vi fick aldrig några barn. Och det är därför min bror hatar mig.”
”Därför att du gifte dig med he
”Därför att jag — för att använda hans terminologi — gifte mig med en smutsig judehora. För honom var det ett förräderi mot rasen, folkstammen, moralen och precis allt han själv stod för.”
”Han är ju galen.”
”Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.”
KAPITEL 10: Torsdag 9 januari — Fredag 31 januari
Enligt Hedestads-Kuriren var Mikaels första månad i obygden den kallaste i ma
Han upplevde några fruktansvärda dygn i mitten av januari då kylan kröp ned till ofattbara minus 37 grader. Något liknande hade han aldrig upplevt, inte ens under det år han tillbringat i Kiruna under sin värnplikt. En morgon hade vattenledningen frusit. Gu
Stundtals var han gråtfärdig och funderade på att ta en taxi in till staden och sätta sig på första bästa tåg söderut. Istället satte han på sig en extra tröja och svepte in sig i en filt där han satt vid köksbordet och drack kaffe och läste gamla polisprotokoll.
Sedan vände det och temperaturen gick upp till behagliga minus 10 grader.
Mikael hade börjat lära kä
”Hon är faktiskt min tandläkare”, skrattade Martin Vanger.
”Och att bli ingift i den här tokiga släkten är inte riktigt min grej”, sa Eva Hassel och klappade Martin Vanger kärvänligt på knäet.
Martin Vangers villa var en arkitektritad ungkarlsdröm med möbler i svart, vitt och krom. Möblemanget var påkostat designergods som skulle ha fascinerat finsmakaren Christer Malm. Köket i
Personen Martin Vanger var en besy
Martin Vanger var införstådd med att Mikael hade anlitats för att skriva en familjekrönika och frågade hur arbetet fortskred. Mikael svarade leende att han hade svårt att ens lära sig namnen på alla släktingar, men bad att få återkomma och göra en intervju när det passade. Vid flera tillfällen övervägde han att leda in samtalet på den gamles besatthet av Harriet Vangers försvi
De bröt upp, efter flera omgångar vodka, vid tvåtiden på morgonen. Mikael var rejält berusad då han halkade de trehundra meterna hem till sig. På det hela taget hade det varit en angenäm kväll.
En eftermiddag under Mikaels andra vecka i Hedeby knackade det på dörren till hans stuga. Mikael lade ifrån sig den pärm från polisutredningen som han just slagit upp — den sjätte i ordningen — och stängde dörren till arbetsrummet i
”Hej. Jag tänkte bara hälsa. Jag heter Cecilia Vanger.”
De skakade hand och Mikael plockade fram kaffekoppar. Cecilia Vanger, dotter till nazisten Harald Vanger, framstod som en öppen och i många avseenden intagande kvi
”Jag har förstått att du ska skriva en bok om familjen. Jag är inte säker på att jag tycker om den tanken”, sa hon. ”Jag ville åtminstone se vad du är för figur.”
”Tja, Henrik Vanger har anlitat mig. Det är hans story, så att säga.”
”Och den gode Henrik är inte helt neutral när det gäller attityden till familjen.”
Mikael granskade he
”Du motsätter dig en bok om familjen Vanger?”
”Det sa jag inte. Och vad jag tycker spelar nog ingen roll. Men jag tror att du kanske redan nu har förstått att det inte alltid varit så lätt att vara medlem av den här familjen.”
Mikael hade ingen aning om vad Henrik hade sagt och hur mycket Cecilia kände till om hans uppdrag. Han slog ut med händerna.
”Jag är kontrakterad av Henrik Vanger för att skriva en familjekrönika. Henrik har färgstarka åsikter om flera medlemmar i familjen, men jag kommer nog att hålla mig till sådant som kan dokumenteras.”
Cecilia Vanger log utan värme.
”Det jag vill veta är om jag måste gå i exil och emigrera när boken lanseras?”
”Det tror jag inte”, svarade Mikael. ”Folk kan se skillnad på person och person.”
”Som min far, till exempel.”