Страница 4 из 128
Han reflekterade över att möjligen sälja bostadsrätten, vilket skulle svida i ski
Mikael hade ratat inredningsarkitektens skisser och själv avslutat arbetet. Han lade pengarna på att fixa badrum och kök och struntade i resten. Istället för att lägga parkettgolv och smälla upp i
Men att han kanske riskerade att förlora lägenheten var ingenting i jämförelse med att han yrkesmässigt hade gått på en rejäl snyting, vars skadeverkningar det skulle ta lång tid att reparera. Om de överhuvudtaget kunde repareras.
Det handlade om förtroende. Under överskådlig framtid skulle många redaktörer tveka att publicera en historia med hans byline. Han hade fortfarande tillräckligt många vä
Det som sved mest var dock förödmjukelsen.
Han hade haft alla trumf på hand men likafullt förlorat mot en halvgangster i Armanikostym. En fähund till börsklippare. En yuppie med en kändisadvokat som flinat sig igenom hela rättegången.
Hur fan hade det ku
We
Mikael hade först ställt sig kallsi
Vid tolvtiden nästa dag, tillräckligt tidigt för att det fortfarande skulle fi
Mikael klev upp på relingen och höll ut en hand för att markera att han kunde ta emot. Nykomlingen gjorde en sista kursändring och gled perfekt fram till aktern på Scampin, nästan helt utan fart. Det var först i det ögonblick då nykomlingen skickade tampen till Mikael som de kände igen varandra och brast ut i förtjusta leenden.
”Hej Robban”, sa Mikael. ”Varför använder du inte motorn så slipper du skrapa färgen av alla båtar i hamn.”
”Hej Micke. Jag tyckte väl att det var något bekant över dig. Motorn skulle jag gärna använda om jag bara kunde få igång den. Eländet dog ute vid Rödlöga för två dagar sedan.”
De skakade hand över relingen.
En evighet tidigare, på Kungsholmens gymnasium på 1970-talet, hade Mikael Blomkvist och Robert Lindberg varit vä
Mikael kände sig plötsligt på avsevärt bättre humör. När informationsnissen och hans enfaldiga sällskap gått upp för att dansa runt midsommarstången vid handelsboden på andra sidan ön hade han blivit sittande med sill och nubbe i sittbru
Någon gång på kvällen, sedan de hade gett upp kampen mot de ökända Arholmamyggen och flyttat ned i ruffen, och efter ett betydande antal nubbar, hade samtalet förvandlats till ett kamratligt munhuggande om moral och etik i affärsvärlden. Bägge hade de valt karriärer som i någon bemärkelse fokuserade på rikets finanser. Robert Lindberg hade gått från gymnasiet till Handelshögskolan och in i bankvärlden. Mikael Blomkvist hade hamnat på journalisthögskolan och ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att avslöja tvivelaktiga affärer inom just bank- och affärsvärlden. Samtalet började kretsa kring det moraliskt riktiga i vissa fallskärmsavtal som utlösts under 1990-talet. Efter att tappert ha försvarat några av de mest uppmärksammade fallskärmarna hade Lindberg ställt ned glaset och motvilligt konstaterat att det nog dolde sig en och a
”Du som är undersökande journalist och skriver om ekonomiska brott, varför skriver du ingenting om Hans-Erik We
”Jag visste inte att det fa
”Gräv. Gräv för helvete. Hur mycket vet du om SIB-programmet?”
”Tja, det var en sorts biståndsprogram på 1990-talet för att hjälpa industrin i de forna öststaterna att komma på fötter. Det lades ned för ett par år sedan. Det är inget jag har skrivit något om.”