Страница 36 из 128
Under de dryga tolv år som Lisbeth Salander varit föremål för social och psykiatrisk omvårdnad, varav två år på en barnklinik, hade hon aldrig — inte vid ett enda tillfälle — svarat ens på den enkla frågan ”hur mår du i dag, då?”.
Då hon fyllde tretton år hade tingsrätten enligt lagen om vård av minderåriga beslutat att Lisbeth Salander skulle omhändertas för sluten vård på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Beslutet grundades huvudsakligen på att hon ansågs vara psykiskt störd och allmänfarligt våldsam mot sina klasskamrater och möjligen också mot sig själv.
Detta antagande grundade sig på empiriska bedömningar snarare än på en noga avvägd analys. Varje försök från någon läkare eller myndighetsperson att inleda en konversation om he
Det hade följaktligen varit förenat med stora svårigheter att ens diagnostisera he
Då hon var tretton beslutades även att en god man skulle tillsättas för att tillvarata he
När hon fyllde femton hade läkarna varit mer eller mindre ense om att hon i alla fall inte var allmänfarligt våldsam eller utgjorde en omedelbar fara för sig själv. Eftersom he
Det hade inte varit någon enkel resa. Den första fosterfamiljen rymde hon från redan efter två veckor. Fosterfamilj två och tre avverkades i rask takt. Därefter hade Palmgren ett allvarligt samtal med he
Det i
Det sista ingripandet skedde tre veckor i
Ändå var he
Med hänvisning till he
När tingsrätten — den institution som skulle avgöra he
På morgonen den dag då tingsrättens sammanträde skulle äga rum hämtades Lisbeth Salander från den barnpsykiatriska klinik där hon suttit inburad sedan incidenten i Gamla stan. Hon kände sig som en lägerfånge och hade inga förhoppningar om att överleva dagen. Den förste hon såg i rättegångssalen var Holger Palmgren och det tog en stund för he
Till he
Vid slutet av tingsrättsförhandlingen hade Palmgren antytt att tvångsinstitutionalisering inte bara med stor sa
Lösningen blev också en kompromiss. Tingsrätten fastslog att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk, men att galenskapen inte med nödvändighet fordrade internering. Däremot beaktade man socialchefens rekommendation om förvaltarskap. Varpå rättens ordförande med ett giftigt leende vände sig till Holger Palmgren, som fram till dess varit he