Страница 97 из 137
Sedan den tiden drog Gorgo kring i landet, ensam och skydd som alla storrövare. Han var ofta vid dystert ly
I fångenskapen
Gorgo var bara tre åt gammal och hade ä
Första veckan, då Gorgo befa
En morgon, då Gorgo satt i sin vanliga dvala, hörde han, att någon kallade på honom nerifrån marken. Han var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att sänka blickarna. "Vem är det, som ropar på mig?" frågade han. – "Men, Gorgo, kä
Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort blickarna och började stirra rätt ut i luften på samma sätt som förut. "Kungsörn!" ropade pojken. "Jag har inte glömt, att du en gång bar mig tillbaka till vildgässen, och att du sparade den vita gåskarlens liv. Säg om jag på något sätt kan bistå dig!" Gorgo lyfte knappt på huvudet. "Stör mig inte, Tummetott!" sade han. "Jag sitter och drömmer, att jag svävar fri omkring högt oppe i luften. Jag vill inte vara vaken." – "Du måste röra på dig och titta på det, som händer omkring dig," förmanade pojken. "Eljest kommer du snart att se lika eländig ut som de andra örnarna." – "Jag önskar, att jag voro som de. De är så borta i sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem," sade örnen.
När natten kom och alla örnarna sovo, hördes ett lätt skrapande i ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur. De två gamla och förslöade fångarna läto sin inte störas av bullret, men Gorgo vaknade. "Vem där? Vem är det, som rör sig oppe på taket?" frågade han.
"Det är Tummetott. Gorgo," svarade pojken. "Jag sitter här och filar av ståltråden, för att du ska ku
Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur pojken satt och filade på ståltrådsnätet, som var spänt över buren. Han kände ett ögonblicks hopp. men så tog modlösheten överhand. "Jag är en stor fågel, Tummetott," sade han. "Hur ska du ku
Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa morgon, såg han genast, att en mängd trådar hade blivit avfilade. Den dagen kände han sig inte så dåsig som de föregående. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring på trädgrenarna för att få styvheten ur lederna.
En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman tändes på himmelen, väckte Tummetott örnen. "Försök nu, Gorgo!" sade han.
Örnen såg upp. Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu fa
Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte komma och ge också honom hans frihet.
Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som fu
Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte hade återgett pojken friheten, men man må komma ihåg hur yr i huvudet den lilla spelma
Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fa
På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet. Han visste, att Klement var borta, men själv hade han inte fått lov att resa.
Den natten längtade pojken mer än vanligt efter friheten, och detta berodde på att det nu hade blivit vår och sommar på allvar. Han hade allt haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till Lappland i maj månad. Men nu hade det blivit varmt, marken stod grön, björkar och popplar voro klädda med sidenskiftande bland, körsbärsträden, ja, alla möjliga fruktträd stodo fulla av blommor, bärbuskarna hade redan småkart på kvistarna, ekarna vecklade med stor försiktighet ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på Skansens kryddsängar. "Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe i Lappland," tänkte pojken. "Jag skulle allt vilja sitta på Mårten gåskarls rygg en sådan här vacker morgon. Det vore ljuvligt att få rida omkring i varm och stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu ligger pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster."
Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom på burens tak. "Jag ville pröva mina vingar för att de om de ä
"Nej, det är omöjligt," sade pojken. "Jag har gett mitt ord på att sta