Страница 9 из 137
Solstrålarna jagade fram i stora knippen för att se vad natten hade ställt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft dåligt samvete. Skyarna på himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets små sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på marken, allt flammade upp och blev rött.
Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, och snart var all nattens hemskhet bortdriven. Försteningen var borta, och det kom fram så märkvärdigt mycket levande. Den svarta spillkråkan med den röda nacken började hamra med näbben mot en trädstam. Ekorren kilade ur sitt bo med en nöt, satte sig på en gren och började skala nöten. Staren kom flygande med en rottåga, och bofinken sjöng i trädtoppen.
Då förstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa småttingar: "Vakna nu, och kom ut ur era bon! Nu är jag här. Nu behöver ni inte vara rädda för något."
Från sjön hördes vildgässens rop, när de ordnade sig för flykten. Strax därpå kommo alla fjorton gässen flygande över skogen. Pojken försökte ropa till dem, men de flögo så högt uppe, att hans röst inte kunde nå dem. De trodde väl, att räven hade ätit upp honom för länge sedan. De brydde sig inte en gång om att söka efter honom.
Pojken var nära att gråta av ångest, men solen stod nu på himlen guldgul och glad och satte mod i hela världen. "Inte är det värt, Nils Holgersson, att du är ängslig eller orolig för något, så länge som jag fi
Gåsleken
Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, som en gås behöver för att äta sitt frukostmål, men just som morgonen höll på att övergå till förmiddag, kom en ensam vildgås flygande under det täta grentaket. Hon letade sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög mycket sakta. Så snart som Smirre såg he
Det dröjde inte längre, förrän en ny vildgås kom flygande. Hon tog samma väg som den första och flög ä
En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ä
Strax efter att hon hade försvu
I
Därpå kommo fem gäss, men dessa flögo bättre än de föregående, och fast också de tycktes vilja locka Smirre till språng, stod han emot frestelsen.
Om en rätt lång stund kom en ensam gås. Den var den trettonde. Det var en, som var så gammal, att hon var alldeles grå och inte hade ett mörkt streck på kroppen. Hon tycktes inte riktigt ku
När den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, därför att den var vit, och det glimmade som en ljusning i den mörka skogen, när den svängde sina stora vingar. När Smirre såg den, uppbjöd han all sin kraft och hoppade halvvägs mot grentaket, men den vita for förbi alldeles oskadd, den som de andra.
Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det såg ut, som om hela vildgåsflocken hade farit förbi.
Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte ögonen mot ungboken. Som det var att vänta, var parveln borta och försvu
Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, för nu kom den första gåsen tillbaka från sjön och flög sakta som förut fram under grentaket. Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han störtade sig genast efter he
Efter de
Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade upplevat. Vildgässen foro oupphörligen fram över hans huvud, kommo och foro, kommo och foro. Stora, härliga gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och hedarna, svävade hela dagen fram genom skogen så nära honom, att han många gånger rörde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.
Vintern var ä
Smirre var ingen ung räv. Han hade mången gång haft hundarna efter sig och hört kulorna vina om öronen. Han hade legat gömd djupt i lyan, medan taxarna hade krupit i
På morgonen, när leken började, hade Smirre räv varit gra
På eftermiddagen var Smirre så trött, att han föll i yrsel. Han såg intet a
Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga. De fortforo att pina Smirre hela dagen. Det rörde dem inte till medlidande, att Smirre var förstörd, hetsad, vansi
Först när Smirre räv sjönk ner på en hög torra löv, alldeles kraftlös och matt, nästan färdig att ge upp andan, slutade de att gäckas med honom.
"Nu vet du, räv, hur det går den, som vågar sig på Akka från Kebnekajse," ropade de då i hans öra, och därmed lämnade de honom i ro.