Страница 8 из 137
När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans skjortli
"Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig! sade gåskarlen.
Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång vid skjortli
Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.
Natten
Det är en sa
När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen.
Men de
Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: "Akta dig, Tummetott! Akta dig!" Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara rädd för, och stormade åstad.
Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens träskor slog mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron. "Tänker den där paveln ta mig från räven?" undrade hon. Så eländigt hon än hade det, började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på he
"Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen," tänkte hon.
Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som fu
Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, och just som han arbetade sig uppför strandsluttningen, ropade pojken till honom: "Lägg ner gåsen, din lymmel!" Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig inte tid att se sig om, utan bara ökade farten.
Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga bokar, och pojken följde efter utan en tanke på att han kunde löpa någon fara. Däremot tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en mä
Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga ifrån sig bytet. "Vad är du för en hund, som inte skäms för att stjäla en hel gås?" sade han. "Lägg ner he
Då Smirre räv märkte, att han blev tagen för en strykrädd hund, fa
Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklänges förbi honom, och han va
Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom. Han sta
Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen, tog spä
Men Smirre kastade sig mot pojken. "Får jag inte den ena, så ska jag väl ha den andra," sade han, och det hördes på rösten hur ond han var. – "Nej, det ska du inte tro att du får," sade pojken och var helt upprymd, därför att han hade räddat gåsen. Han höll sig alltjämt fast i rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte fånga honom.
Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre svängde runt, runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att räven inte kunde gripa honom.
Pojken var så munter efter framgången, att han till en början bara skrattade och gjorde narr av räven, men Smirre var ihärdig, som gamla jägare bruka vara, och pojken började frukta, att han skulle bli fast till sist.
Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit i höjden så smal som en sticka för att snart nå upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla bokarna bredde ut över den. Han släppte helt hastigt taget om rävsvansen och klättrade uppför boken. Smirre räv var så ivrig, att han fortfor att dansa runt efter svansen en lång stund. "Bry dig inte om att dansa längre!" sade pojken.
Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom. Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren. Ungboken nådde ä
Han frös så, att han höll på att stelna och släppa taget om grenen, och han var förfärligt sömnig, men han tordes inte somna, av fruktan för att han skulle ramla ner.
Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där nattetid ute i skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt. Det var, som om hela världen hade blivit förstenad och aldrig mer kunde komma till liv.
Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför att allting blev sig likt igen, fast kölden kändes ä
När solen äntligen steg upp, var den inte gul, utan röd. Pojken tyckte, att det såg ut, som om den voro ond, och han undrade vad den var ond för. Det var kanske därför, att natten hade gjort det så kallt och dystert på jorden, medan solen hade varit borta.