Страница 87 из 137
Han gick hastigt sin väg. Studenten såg efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han ångrade sig och gick hem till sitt.
Där skyndade han att sätta på sig vardagskläderna och sprang sedan ut för att leta efter handskriften. Han sökte på gatorna, på torgen och i planteringarna. Han gick in på gårdarna och vandrade till och med utåt landet. Men han kunde inte fi
När han hade hållit på så ett par timmar, kände han sig så hungrig, att han måste äta middag. Men på matstället råkade han om igen överliggaren. De
Studenten skyndade åter ut i staden och höll på med sitt sökande, ända tills det blev mörkt, utan att fi
Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han tyckte om, gående förbi. Hon såg inte åt honom, utan gick och talade med en a
Han kände ett styng i hjärtat och ville skynda efter he
En liten stund efter detta kom studenten in till överliggaren. Han låg i sin säng mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det svåra anfallet. "Jag har kommit för att tala med dig om din bok," sade studenten. "Det var ett präktigt arbete, vet du. Jag har sällan läst något så bra."
Överliggaren satte sig upp och stirrade på studenten. "Varför var du så där besy
Den sjuke såg forskande på honom och blev alltmer viss om att studenten ville dölja något för honom. "Det där säger du bara därför att du har fått höra, att jag har blivit sjuk, och vill trösta mig." – "Visst inte. Det var ett utmärkt arbete, det kan du vara viss om." – "Har du verkligen inte förstört det, som jag bad dig göra?" – "Jag är väl inte galen heller." – "Ta hit det då! Visa mig, att du inte har förstört det, så ska jag tro dig!" sade den sjuke och sjönk ner på kudden, så svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle få igen anfallet.
Det var förfärligt så eländig studenten kände sig. Han tog den sjukes händer mellan sina och berättade för honom, att hans handskrift hade blåst bort, och sade honom hur olycklig han hade känt sig hela dagen, därför att han hade vållat honom så stor skada.
När han slutade, låg den sjuke och klappade hans hand. "Du är snäll, riktigt snäll. Men bry dig inte om att sätta ihop historier för att spara mig! Jag förstår, att du har lytt mig och förstört handskriften, därför att den var dålig, men du vill inte erkä
Studenten bedyrade och försäkrade, att han hade talat sa
Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att gå sin väg, därför att han såg, att han bara gjorde den andre sämre.
När han kom hem, kände han en sådant tyngd och trötthet över sig, att han knappt kunde hålla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. När han drog över sig täcket, tänkte han på hur lycklig han hade känt sig på morgonen. Nu hade han förstört mycket för sig själv, men det kunde han ju bära. "Det värsta är, att jag ska få detta att tänka på hela livet igenom, att jag har vållat en mä
Han trodde, att han alls inte kunde få sova den natten. Men, besy
Vårfesten
Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, stod en liten parvel, som var klädd i gula ski
Att Nils Holgersson, som för ett par timmar sedan hade legat och vilat på en kabbelökstuva vid Ekolsundsviken, nu befa
Pojken själv hade inte väntat sig något sådant. Han hade legat på tuvan och stirrat uppåt himlen, då han hade sett Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gömma sig undan för honom, men Bataki hade redan märkt honom, och om ett ögonblick hade han stått mittibland kabbelöken och börjat språka, som om han och Tummetott voro de bästa vä
Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken märkt, att han ända hade en odygdig glimt i ögat. Han hade haft en förnimmelse av att korpen hade kommit för att på ett eller a
Korpen hade sagt, att han nog hade tänkt på att han var skyldig Tummetott någon ersättning, därför att han inte hade ku
Det är säkert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa på hans krok, när han kastade ut ett sådant bete. Men i stället hade pojken svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli mä
"Du vet, att det inte är så lätt att föra en gåskarl välbehållen genom landet," hade Bataki sagt. "Du kunde nog behöva kä
"Det ska jag också göra," hade Bataki förklarat, "men inte förrän i det rätta ögonblicket. Sätt dig opp på min rygg och följ med mig på en utfärd, så att vi får se om det inte kan yppa sig ett lämpligt tillfälle!" Då hade pojken återigen blivit tveksam, för han visste inte riktigt var han hade Bataki. "Du törs nog inte anförtro dig åt mig," hade korpen sagt. Men pojken kunde inte tåla att höra, att han skulle vara rädd för någonting, och i nästa ögonblick hade han suttit på korpryggen.
Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, som bodde i den här staden.
Pojken hade sett ut över staden, Den var tämligen stor och låg präktigt mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. "Det är kanske kungen och hans män, som bor här?" hade han sagt.