Страница 86 из 137
Nu förstod de andra landskapen hur allt hade gått till, och fastän de var smått förargade, kunde de inte låta bli att tycka, att Uppland hade ställt det väl för sig. 'Du har gjort mycket med små medel,' sade landskapen. 'Du är visst den, som är klokast och duktigast av oss.'
'Tack ska ni ha för det ordet!' sade Uppland. 'När ni säger så, blir det väl jag, som får ta kungen och huvudstaden till mig.'
Återigen blev de andra landskapen förargade, men det, som var beslutat, måste de stå fast vid.
Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla landskapen. Och det var inte mer än rätt, för klokhet och duglighet är det, som gör tiggare till furstar än i de
XXXV. I Uppsala
Studenten
På dem tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med vildgässen, fa
En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, låg han och tänkte på hur utmärkt han hade det. "Alla mä
Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och läsa många tillsammans som skolbarn, utan de studera var för sig hemma på sina rum. När de ha blivit färdiga med ett ämne, gå de till sina professorer och bli förhörda i hela ämnet på en gång. Ett sådant förhör kallas för en tentamen, och det var just sista och svåraste, som studenten hade att gå igenom den där dagen.
Så snart som han hade klätt sig och ätit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet för att kasta en sista blick på sina böcker. "Jag tror nog, att det är alldeles onödigt, så väl förbebredd, som jag är," tänkte studenten, "men jag ska väl plugga så länge som möjligt, så att jag inte har något att förebrå mig."
Han hade inte läst länge, förrän det knackade på dörren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt a
Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. "Du gjorde mig en stor tjänst, om du ville titta på det här," sade han, "och säga om det duger."
Den studenten, som hade så god tur i allting, tänkte för sig själv: "Är det inte sant, som jag säger, att mig tycker alla om? Här kommer nu också den där enstöringen, som inte har ku
Han lovade, att han skulle läsa handskriften så snart som möjligt, och den andra lade den på skrivbordet framför honom. "Du får vara rädd om den," sade han. "Jag har arbetat på detta i fem år, och om det kommer bort, kan jag inte göra om det." – "Inte ska det komma något ont åt det, medan det ligger här hos mig," sade studenten, och därmed gick den främmande.
Studenten drog den tjocka luntan till sig. "Jag undrar vad han har suttit och petat ihop för slag," sade han. "Jaså, Uppsala stads historia! Det låter ju inte så galet."
Nu älskade de
Studenten läste och lyfte inte på ögonen från pappersbladen, förrän han hade hu
Han samlade ihop alla de lösa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till rätta på bordet. När han höll på med detta, hörde han en klocka slå.
"Se så ja! Det är tid för mig att gå till professorn," sade han och skyndade ut för att hämta sina svarta kläder, som hängde i ett kontor ute på vinden. Såsom det ofta går, när man har bråttom, voro både lås och nyckel motsträviga, och det dröjde en stund, i
När han kom till tröskeln, gav han till ett utrop. I brådskan när han gick ut, hade han lämnat dörren öppen, och fönstret, invid vilket skrivbordet stod, var också öppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg studenten de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. Han tog golvet i ett enda väldigt steg och hade handen på papperen, men det var inte mycket kvar att rädda. Endast tio eller tolv sidor lågo kvar på skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak.
Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter papperen.
En svart fågel satt på taket utanför vindskupan och såg på honom med spefull högtidlighet. "Är det där en korp?" tänkte studenten. "Det är ju det man säger, att korpar bådar olycka."
Han såg några av papperen ligga kvar på taken, och säkert hade han ku
Han kastade på sig kläderna och rusade till professorn. Under vägen hade han bara den förlorade handskriften i tankarna. "Det är en bra förarglig historia, det här," tänkte han. "Det var en olycka, att jag skulle ha så bråttom."
Professorn började förhöra honom, men han kunde i alla fall inte få tankarna från handskriften. "Vad var det den stackars karln sade?" tänkte han. "Hade han arbetat på boken i fem år och hade inte kraft att skriva om den? Jag vet inte hur jag ska få mod att tala om för honom, att den är borta."
Han var så upprörd över det, som hade hänt honom, att han inte kunde hålla tankarna samlade. Alla hans kunskaper voro som bortblåsta. Han hörde inte vad professorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv svarade. Professorn blev alldeles bestört över en sådan oku
När studenten kom ut på gatan igen, kände han sig förfärligt olycklig. "Nu går jag miste om min plats," tänkte han, "och det är överliggarens skull. Varför skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men så går det, när man är tjänstaktig."
I detsamma såg studenten den, som han tänkte på, komma sig till mötes. Han ville inte tala om, att handskriften var förlorad, i