Страница 70 из 137
Då spratt en gammal uv, som satt och sov i
XXVIII. Järnverket
Det rådde stark västanvind nästan hela den dagen, då vildgässen foro över Bergslagerna, och så snart som de sökte styra norrut, blevo de kastade mot öster. Men Akka trodde, att Smirre räv sprang fram genom den östra delen av landet. Hon ville fördenskull inte fara åt det hållet, utan vände gång på gång och strävade mödosamt tillbaka västerut. På detta sättet kommo vildgässen endast långsamt framåt och voro kvar i Västmanlands bergslager ä
Så liten och lätt, som pojken var, kunde han inte i så häftig blåst falla rätt ner till marken, utan först följde han med vinden ett stycke, och sedan sjönk han neråt sakta och ryckvis, som ett blad faller från ett träd.
"Nå, det här blir inte så farligt," tänkte pojken, ä
Det första han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva luvan av huvudet och vifta med den, för att den stora vita gåskarlen skulle se var han fa
Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg han vildgåsflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som försvu
Han tyckte, att detta var en smula besy
Men vad var nu detta? Var i alla världen befa
Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag. Han förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att mä
Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten tyckte han, att han hade framför sig ett stort stenblock, klätt med brungrå långmossa, men så märkte han, att stenblocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och en stor, brummande mun.
Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes inte heller det stora djuret vänta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram och tillbaka med foten och nosade på honom. Det tycktes just vara färdigt att sluka honom, men så ändrade det tanke och ropade: "Murre och Brumme, ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på!"
Strax kommo ett par lurviga ungar framrusande, som voro osäkra på foten och mjuka i ski
"Var är det, som ni har kommit över, björnmor? Får vi se, får vi se?" ropade ungarna.
"Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för," tänkte pojken. "Då är jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver göra sig besvär att jaga efter mig."
Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, i
Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra uppför den. Då rusade båda björnungarna efter honom, klättrade raskt och vigt uppåt berget, hu
Han försökte flera gången att fly undan. Han sprang djupt inåt den gamla gruvgången, gömde sig bakom stenarna och klättrade upp i björkarna, men björnungarna togo reda på honom, var han än gjorde av sig. Så snart de hade fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle springa undan på nytt och de skulle få roa sig med att fånga in honom.
Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, att han kastade sig omkull på marken. "Spring undan," brummade björnungarna, "a
När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för att de skulle krypa intill he
"Här luktar det mä
"Hur kan du inbilla dig något så dumt?" sade björnmor och låg lugnt kvar på sin plats. "Det är ju överenskommet, att vi inte ska göra mä
Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte vara riktigt nöjd med svaret, för han kunde inte låta bli att snusa och vädra.
"Sluta opp med det där vädrandet!" sade björnmor. "Du måtte väl kä