Страница 69 из 137
"Aldrig förr har jag sett så många vägar, som alla kommer från att håll," tänkte pojken. "Det måtte vara mycket varor, som ska fraktas genom det här landet norrifrån."
På samma gång tyckte han, att detta var märkvärdigt, för han trodde, att norr om Västmanland skulle det nära på vara slut med Sverige. Det, som fa
När vildgässen hade blivit drivna ända bort till Sagån, måtte Akka ha förstått, att de hade kommit åt helt a
Så länge som pojken hade farit över slätten, hade han suttit framåtlutad över gåshalsen och sett ner, men när den upphörde och han såg, att det låg stora skogstrakter framför honom, satta han sig upprätt och tänkte, att han skulle vila ögonen, för där marken var täckt med skog, brukade det inte fi
När de hade flugit fram en stund över skogsåsar och småsjöar, fick pojken höra något, som gnisslade och liksom jämrade sig nere på marken.
Då måste han luta sig framöver och se ner förstås. Vildgässen foro inte särdeles fort nu, när de kämpade sig fram i motvind, utan han kunde se landet under sig mycket tydligt. Det första, som han märkte, var ett svart hål, som bar rätt ner i jorden. Över hålet var rest ett hissverk av grova stockar, och hissverket hämtade just med gnissel och tjut upp en tu
Pojken kunde inte begripa vad detta var för något, och han ropade med full hals neråt marken: "Vad är det här för att ställe, där de hämtar opp så mycket gråsten ur jorden?"
"Hör på det nötet! Hör på det nötet!" kvittrade sparvarna, som voro hemma på platsen och hade väl reda på sig. "Han kan inte skilja järnmalm från gråsten. Han kan inte skilja järnmalm från gråsten."
Då förstod pojken, att det, som han såg, var en gruva. Han blev rätt besviken, för han hade tänkt, att gruvor skulle ligga på höga berg, men den här låg på släta marken mellan ett par bergåsar.
Snart hade de lämnat den bakom sig, och pojken satt på nytt och stirrade rätt framåt, för granskogsåsarna och björkdungarna, som lågo under honom, tyckte han sig ha sett många gånger förut. Då kände han, att en stark värme slog opp mot honom från marken, och genast måste han titta ner för att få reda på vad detta kom sig av.
Under honom lågo stora högar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hög, åttkantig, rödmålad byggnad, som sände en hel kvast av lågor mot himlen.
Först kunde pojken inte tro a
"Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att ett hus står i ljusan låga?" ropade pojken neråt marken.
"Hör på den, som är rädd för elden!" kvittrade bofinkarna, som bodde i skogsbrynet och hade väl reda på vad som skedde i gra
Snart hade de lämnat masugnen bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, därför att han menade, att det inte skulle fi
När han såg ner, lade han först märke till en liten ström, som kom i stark fors utför en bergvägg. Bredvid faller låg en stor byggnad med svart tak och hög skorsten, som sände ut en tjock, gnistblandad rök. Utanför byggnaden lågo järnklumpar och järnstänger och riktiga små berg av kol. Marken var svart vida omkring, och svarta vägar löpte ut åt alla håll. Från byggnaden hördes ett obeskrivligt larm. Det dånade och fräste. Det lät, som om något med starka slag sökte att försvara sig mot ett väsande vilddjur. Men det besy
"Var är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att de slår ihjäl varandra i
"Hack, ack, ack, ack! Där far en, som har väl reda på sig. Hack, ack, ack, ack!" skrattade en skata. "Det är ingen, som blir sliten i stycken. Det är järnet, som sprakar och fräser, när det lägges under hammaren."
Snart hade de lämnat järnbruket bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, för han trodde, att här i skogstrakten kunde det inte fi
När de hade rest en stund, hörde han en klocka ringa, och han måste än en gång titta ner för att ta reda på var ljudet kom ifrån.
Då såg pojken under sig en bondgård, som han aldrig hade sett maken till. Boningshuset var en lång, rödfärgad envåningsbyggnad, och det var inte särdeles stort tilltaget, men det, som förvånade honom, var att se alla de stora, välbyggda uthus, som lågo därbredvid. Pojken visste ungefär hur många uthus som behövdes vid en gård, men här måtte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt sig. Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i dem, för det fa
På stalltaket satt vällingklockan under en huv, och det var därifrån, som ringningen kom. Husbonden gick mot köket med sina drängar, och pojken såg, att han hade mycket och ståtligt folk.
"Vad är det för folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte fi
Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.
"Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård," gol han. "Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden."
Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på den. Skogar och berg fa
Det fa
När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta kunde han inte hålla sig tyst längre. "Vad heter det här landet, där det bara växer järn?" frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av honom.