Страница 49 из 137
Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik. Hon tyckte, att de följde efter he
Det var besy
Men den ångest som hon själv bar på, öppnade he
Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid Tåkern. "Det blir nog bekymmersamt för dem," tänkte hon. "Var ska de sedan föda opp sina ungar?"
Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det finge väl vara en a
Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslut om sjösänkningen skulle fattas, och hon undrade om det var fördenskull, som he
Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid sin man om allt detta. Hon talade om sjön och om fåglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas död var ett Guds straff över dem båda. Och hon märkte snart, att han var av samma mening som hon,
De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen komme till stånd, skulle en så vidsträckt del av sjöbottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nära nog fördubblad. Därför hade de varit ivrigare för företaget än någon a
Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen i
Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar framför spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. När han tyckte sig vara säker på sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i he
Per Ola hade hade den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och fåglarna, men nu hade han börjat gråta, därför att han var hungrig och mörkrädd. Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo och hämtade honom.
XX. Spådomen
Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så väcktes han av årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll ett så starkt ljussken in in dem, att han började blinka.
Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste så klart härute på sjön, men snart såg han, att i vasskanten låg en eka, som hade ett stort, bri
Två gamla män fu
"Håll stilla nu!" sade bonden, när de voro mittför holmen, där pojken låg. Med detsamma stötte han spjutet ner i vattnet. När han lyfte det, följde en lång, präktig ål med upp ur djupet.
"Se där!" sade han, medan han lossade ålen från ljustret. "Det var en, som inte skäms för sig. Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan vända om hem."
Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring. "Det är vackert härute på sjön i kväll," sade han. Och det var det också. Det var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av stjärnor. Stränderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot väster. Där sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigt, än det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.
Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ut ögonen, och såg sig omkring. "Ja, det är vackert här i Östergylln," sade han, "men det bästa med landskapet är ändå inte skönheten." – "Vad är det då, som är det bästa?" frågade roddaren. – "Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap." – "Det kan nog vara sant förstås." – "Och så detta, att man vet, att det alltid ska förbli så." – "Hur i all världen kan man veta det?" frågade han, som satt vid årorna.
Bonde rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet. "Det fi
"På Ulvåsa här i Östergötland," fortfor han, och nu hördes det på tonen, att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill, "bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika säkert och noggrant, som om det redan hade skett. För detta blev hon vida beryktad, och det är lätt att förstå, att mä
En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spa
'Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,' sade bonden om en stund.
'Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,' svarade hon. – 'Då går det väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat,' sade bonden.
'Det är väl ingenting a