Страница 47 из 137
"Cesar," sade Jarro, "du förstås mä
Det var märkvärdigt att ge akt på Cesars uppförande under detta samtal. Han hade varit klarvaken hela tiden förut, men nu, när Jarro vände sig till honom, gäspade han, lade ner sin långa nos på framtassarna och sov djupt inom ett ögonblick.
Kattan såg ner på Cesar med ett illparigt leende. "Jag tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig," sade hon till Jarro. "Det är med honom som med alla hundar: de vill aldrig erkä
Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och ropade i Cesars öra: "Cesar! Du vet, att på Tåkern ä
Härvid for Cesar upp och gjorde ett så häftigt utfall mot Klorina, att hon måste rädda sig upp på en hylla. "Jag ska lära sig att hålla dig tyst, när jag vill sova," röt Cesar. "Nog vet jag, att det är fråga om att tappa vattnet ur sjön ni i år. Men om detta har det talats många gånger förut, utan att det har blivit något av. Och den där urtappningen är en sak, som jag inte gillar. För hur skulle det gå med jakten, om Tåkern bleve torrlagd? Du är ett nöt, som gläder dig åt något sådant. Vad ska du och jag roa oss med, när det inte mer fi
Lockfågeln
Ett par dar senare var Jarro så frisk, att han kunde flyga genom hela stugan. Han blev då mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang ut på gården och plockade åt honom de första grässtråna, som hade kommit upp. När matmodern smekte honom, tänkte Jarro, att fastän han nu var så stark, att han kunde flyga ner till Tåkern när som helst, skulle han inte vilja skiljas från mä
Men tidigt en morgon lade matmodern över Jarro en grimma eller snara, som hindrade honom att bruka vingarna, och lämnade honom därpå till drängen, som hade hittat honom ute på gården. Drängen stack honom under armen och gick ner till Tåkern med honom.
Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla torra fjolårsvassen stod ä
Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen och började att staka sig ut på sjön. Jarro, som nu hade vant sig att bara vänta gott av mä
Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, att drängen hade tagit med sin bössa. Han kunde inte tro, att någon av det goda folket i bondgården skulle vilja skjuta fåglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att mä
Drängen for emellertid ut till en av de små vassomkransade dyholmarna. Där steg han ur båten, drog ihop gammal vass till en stor hög och lade sig ner bakom den. Jarro fick, med grimman över vingarna och tjudrad vid båten med ett långt snöre, vandra omkring ute på grundet.
Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga andrakarna, i vilkas sällskap han förr i världen hade sträckt fram och åter över sjön. De voro långt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par höga rop. De besvarade dem, och en stor vacker flock närmade sig. Redan i
Då förstod Jarro. Mä
Nästa morgon fördes Jarro återigen ut på grundet. Också de
Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så upptagen var han av att hålla vakt. Han ropade ut sin varning, så snart en fågel närmade sig. Han varnade till och med doppingarna, fastän han avskydde dem, därför att de trängde ut änderna från deras bästa gömställen. Men han ville inte, att någon fågel skulle råka i olycka för hans skull. Och tack vare Jarros vaksamhet måste drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett enda skott.
Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra dagen, och när kvällen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lät honom sova mellan framtassarna.
Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans hjärta led av den tanken, att mä
Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakttjänst, och han var redan känd över hela Tåkern. Då hände det en morgon, medan han som vanligt ropade: "Ta er i akt, fåglar! Kom inte nära mig! Jag är bara en lockfågel," att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, där han stod bunden. Detta var inte något sy
När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten mä
Några ögonblick därefter låg doppingboet i