Страница 46 из 137
På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fa
En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter dem, och Jarro träffades i bröstet. Han trodde, att han skulle dö, men för att den, som hade skjutit honom, inte skulle få honom i sitt våld, fortsatte han att flyga, så länge som han möjligen kunde. Han tänkte inte på vart han styrde kosan, utan strävade bara att komma långt bort. När krafterna sveko honom, så att han inte kunde flyga längre, befa
Kort därefter gick en ung dräng över gården. Han fick syn på Jarro och kom och lyfte upp honom. Men Jarro, som inte begärde a
Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där anfallet hade ändå det goda med sig, att drängen märkte, att fågeln levde. Han bar helt varligen in honom i stugan och visade honom för matmodern, som var en ung kvi
Jarro hade hela tiden flaxat och kämpat för att komma loss, men när han nu förstod, att mä
Om en stund vaknade Jarro vi att någon sakta stötte till honom. När han slog upp ögonen, erfor han en så stor skräck, att han höll på att mista sansen. Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än både mä
Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra sommaren, när han ä
Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i den gården, där Cesar var hemma, för nu stodo han där över honom. "Var är du för en?" brummade han. "Hur har du kommit in i stugan? Hör du inte hemma nere bland vassruggarna?"
Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara. "Var inte ond på mig, Cesar, därför att jag har kommit in i stugan!" sade han. "Det är inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det är mä
"Jaså, det är mä
Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den flammande spisbrasan. Så snart som Jarro förstod, att de
Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat gryn och vatten stod framför honom. Han var ä
En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framåt golvet. Men han hade inte hu
Ändå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för matmodern. För he
Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och mä
Han hade lagt märkte till att såväl mä
Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar och blev outsägligt bedrövad, när han hörde detta. Han kunde inte tänka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro något sådant om he
En dag, då Jarro och Cesar lågo på den vanliga platsen framför spisen, satt Klorina uppe på spishällen och började retas med gräsanden.
"Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till nästa år, när Tåkern blir urtappad och förvandlad till åker," sade Klorina. – "Vad är det du säger, Klorina?" sade Jarro och sprang upp helt förfärad. – "Jag glömmer alltid, Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag förstår mä
Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. "Jaså, du tror jag ljuger," sade hon. "Fråga då Cesar! Han var också i