Страница 40 из 137
När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården. Han satte händerna för mu
"Vem är det, som vill skrämma mig?" frågade staren och flaxade oroligt med vingarna. "Det är Kråkfångad, som skrämmer dig," sade pojken. De
Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo sjöarna, och desto rikare blevo de på öar och uddar. Och på en sjöstrand stod andraken och krumbuktade sig för andhonan. "Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Ja ska vara dig trogen i all mina dar," sade andraken. – "Varar inte till sommarns slut," skrek pojken, som for förbi. – "Vad är du för en?" ropade andraken. – "Jag heter Kråkstulen," skrek pojken.
Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något. Så kom Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske, som det satt några röda nypon på.
"Här ska du få, Vind-Ile" sade han. "Det är vacker mat, som passar åt dig." Vind-Ile fnyste föraktligt. "Tror du jag vill äta gamla torra nypon?" sade han. – "Och jag, som trodde att du skulle bli glad åt dem!" sade Fumle-Drumle och slängde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den föll ner alldeles framför pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.
När kråkorna hade ätit, började de att prata. "Vad tänker du på, Vind-Ile? Du är så tyst i dag," sade en av dem till anföraren. – "Jag tänker på att i den här trakten levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor och för att riktigt glädja he
"Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om detta, så ska jag berätta något liknande. Kommer ni ihåg den stora, svarta katten i Hi
Nu blevo allihop så ivriga, att de föllo varandra i talet. "Vad är det för konst att stjäla ägg och småungar?" sade en. "Jag har en gång jagat en unghare, som var närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i snår." Längre kom hon inte, förrän en a
Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant snack. "Nej, hör nu, kråkor!" sade han. "Jag tycker ni borde skämmas för att tala om all er elakhet. Jag har levat ibland vildgässen i tre veckor, och av dem har jag inte och hört a
När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så onda, att de ämnade kasta sig över pojken och slita sönder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och ställde sig framför honom. "Nej, nej, nej!" sade han och tycktes bli alldeles förskräckt. "Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni river sönder Tummetott, i
Kort därefter drogo kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett fattigt land, som han hade hört. Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte såg a
Solen var nedgången, men det var ä
Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit förbi av trötthet. Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han såg inte upp.
"Tummetott," sade Vind-Ile, "stig nu opp! Du ska hjälpa oss med en sak, som är mycket lätt för dig.."
Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov. Då tog Vind-Ile honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. "Res dig Tummetott," sade han, "och öppna den här krukan!" – "Varför kan du inte låta mig få sova?" sade pojken. "Jag är för trött att göra något i kväll. Vänta till i morgon!"
"Öppna krukan!" sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig då upp och mönstrade krukan noga. "Hur ska jag, fattiga barn, ku
Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp pojken i benet. Sådan behandling ville inte pojken tåla av en kråka. Han ryckte sig hastigt lös, sprang ett par steg baklänges, drog sin kniv ur slidan och höll den utsträckt framför sig. "Akta dig du!" ropade han till Vind-Ile.
De
"Vind-Ile är död! Den främmande har dödat vår hövding Vind-Ile!" ropade de närmaste kråkorna, och därefter uppstod ett förfärligt oväsen. Somliga jämrade sig, andra ropade på hämnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet åt. Han flaxade med utbredda vingar över pojken och hindrade de andra att komma fram och borra näbbarna i honom.
Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för sig. Inte kunde han springa undan kråkorna, och inte fa