Страница 39 из 137
När han åter slog upp ögonen, befa
Vad pojken därnäst lade märke till var, att solen kom upprullande på himlen. Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att blänka i rött och guld. Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad år de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, som han såg. Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens märkte han, att den stora mattan under honom var jorden, som här var klädd med grön barrskog och brun, naken lövskog och att hålen och revorna voro blänkande fjärdar och småsjöar.
Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram uppe i luften hade han tyckt, att den skånska jorden såg ut som ett rutigt tygstycke. Men det här, som liknade en sönderriven matta, vad kunde det vara för ett land.
Han började göra sig en massa frågor. Varför satt han inte på den vita gåskarlens rygg? Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom? Och varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av?
Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit bortrövad av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv fördes han åt sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert Småland.
"Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om honom?" tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle föra honom tillbaka till vildgässen. Han var inte en smula orolig för sin egen del. Han trodde, att det var av rent oky
Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flögo framåt så fort de förmådde. Men om en stund smällde en av dem i vingarna på det sätt, som betyder: "Se opp! Fara!" Strax därpå döko de ner i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl gömd, att inte en gång en falk hade ku
Femtio kråkor ställde upp sig omkring pojken med näbbarna riktade mot honom för att vakta honom. "Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad ni har för mening med att föra bort mig," sade han. Men han fick knappast tala till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom: "Tig du bara! A
Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och pojken hade intet a
Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjäderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kände till bad eller inoljning. Tårna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var a
"Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat ut för," tänkte han.
I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver sig. "Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag."
Han förstod, att Akka och de andra hade gett sig ut för att söka honom, men i
Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så nära, utan bara tillfälligtvis kommit att fara över de
En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta upp, och då de också tycktes ämna bära honom med sig på det sättet, att en höll i skjortli
"inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det," sade anföraren, men nu kom den största av kråkorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjäder i vingen, fram och sade: "Det vore väl bättre för oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel än halv, och därför ska jag försöka bära honom på ryggen." – "Om du orkar, Fumle-Drumle, så är det inte mig emot," sade Vind-Ile. "Men tappa inte bort honom!"
Härmed var redan mycket vu
Kråkorna flögo allt fortare mot sydväst fram över Småland. Det var en präktig morgon, solig och lugn, och fåglarna nere på jorden höllo som bäst på att sjunga sina friarvisor. I en hög, mörk skog satt själva trasten med hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag på slag. "Vad du är vacker! Vad du är vacker! Vad du är vacker!" sjöng han. "Ingen är så vacker. Ingen är vacker. Ingen är så vacker." Och så snart som han hade slutat de
Men pojken for just då fram över skogen, och när han hade hört visan ett par gången och märkte, att trasten inte kunde någon a
Allt längre inåt landet foro de, och skogar och sjöar fa
Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde duvha
"Vem, vem, vem är det, som ljuger på mig?" kuttrade duvha
Skog och skogsmark var det mesta, som de flögo fram över, men det fa