Страница 15 из 137
När ett djurfolk dör ut, bruka mä
Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urmi
Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna hade övergivit. De sökte sin föda i rä
Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ä
De gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde genom dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra gråråttorna från att tränga in. År efter år, natt efter natt hade striden fortgått mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vara det präktiga gamla huset hade de alltid segrat.
Det måste erkä
Gråråttorna, som bodde på Glimminge gård och i trakten däromkring, fortsatte alltjämt striden och försökte passa på varje lämpligt tillfälle att bemäktiga sig borgen. Det kunde tyckas, att de borde ha låtit den lilla skaran svartråttor besitta Glimmingehus i fred, sedan de själva hade vu
Storken
Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stodo och sovo på Vombsjöns is, av starka rop uppifrån luften. "Trirop! Trirop!" ljöd det. "Trianut, tranan, låter hälsa Akka, vildgåsen, och he
Akka sträckte genast upp huvudet och svarade: "Hälsa och tacka! Hälsa och tacka!"
Därpå flögo tranorna vidare, men vildgässen hörde dem länge, där de foro och ropade ut över varje fält och varje skogsbacke: "Trianut låter hälsa. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg."
Över detta budskap blevo vildgässen mycket glada. "Du har lycka med dig," sade de till den vita gåskarlen, " som får vara med om den stora trandansen." – "Är det då så märkvärdigt att se tranor dansa?" frågade gåskarlen. " Det är vad du aldrig har drömt om," svarade vildgässen.
"Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av Tummetott, så att ingen olycka händer honom, medan vi reser till Kullaberg," sade Akka. – "Inte ska Tummetott behöva vara ensam," sade gåskarlen. "Om inte tranorna tillåter, att han får se deras dans, så sta
Akka gav därmed tecken till uppbrott. Också de
Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på vasspipor. Han var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller någon av de andra.
Det var bra bittert, att Akka ä
"Jag får lov att säga dem min mening rent ut," tänkte han. Men timme efter timme gick, utan att han kom för sig med att göra det. Det kan låta märkvärdigt, men pojken hade verkligen fått ett slags respekt för den gamla förargåsen. Det var inte lätt, det kände han, att sätta sig upp mot he
På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred stengärdsgård. Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen lyfte huvudet för att äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på de
Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var stor, stark mä
Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes kä
"Så mycket gråråttor ute!" sade Yksi från Vassijaure. "Det är inte något gott tecken."
Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han tyckte, att hon borde låta honom följa med till Kullaberg, men han blev hindrad på nytt, därav en stor fågel helt hastigt slog ner mittibland gässen.
När man såg de
Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mångfaldiga gånger med halsen, när hon gick emot storken. Hon var inte särdeles förvånad att de honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att storkha