Страница 14 из 137
Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säkerligen var för hans elakhets skull, som inte vildgässen ville ta honom med sig upp till Lappland. Och när han fick göra på kvällen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bortrövad, och att hans barn höllo på att svälta ihjäl, beslöt han sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur väl detta lyckades honom.
När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in ibland mä
"Vem är nu så firad i Övedsklosters park," sjöngo bofinkarna, "som Tummetott, han, som alla fruktade på den tiden, då han var Nils gåsapåg? Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd."
Pojken var säker på att både Akka och vildgässen hörde allt detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han skulle få sta
Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av Smirre räv. Men när de på lördagsmorgonen kommo ut på fälten, låg han i försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så att de ingen matro fingo. När Akka förstod, att han inte ämnade lämna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög med flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens enbackar. De slogo inte ner förrän i trakten av Vittskövle.
Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är omtalat. Om pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.
När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vildgässen skulle säga. Och vildgässen voro ingalunda sparsamma med beröm, med de sade inte det ordet, som han längtade att få höra.
Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten.
Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor yvig videbuske nere vid sjöstranden, och blåste på vasspipa. Runt omkring honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela. Men pojken var inte mycket hemma i konsten. Han blåste så falskt, att fjädrarna reste sig på alla de små läromästarna, och de skreko och flaxade i förtvivlan. Pojken skrattade så gott åt deras iver, att han tappade pipan.
Han började på nytt igen, och lika illa gick det, så att alla småfåglarna jämrade sig: "I dag spelar du sämre, än du brukar, Tummetott. Du tar inte en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott?"
"De är på a
Plötsligen kastade pojken från dig pipan och hoppade ner ur busken. Han hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad. De gingo så ovanligt långsamt och högtidligt, att pojken genast tyckte sig förstå, att han nu skulle få veta vad de ämnade företa sig med honom.
När de äntligen sta
Men tänk, att lika glad, som pojken hade varit, när vildgåsen började tala, lika bedrövad var han, när hon slutade! Han sade inte ett ord, utan vände sig bara bort och grät.
"Vad i all världen är detta?" sade Akka. "Det ser ut, som om du hade väntat dig mer av mig, än jag nu har erbjudit dig."
Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustiga skämt, på äventyr och frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och han riktigt tjöt av bedrövelse. "Jag bryr mig inte om att bli mä
Det var besy
De enda, som han hade något så när ku
"Jag vill inte bli mä
"Nej," sade pojken, "det är ingenting att ångra. Jag har aldrig haft det så bra som här hos er."
"Ja, då ska det få bli, som du vill," sade Akka.
"Tack!" sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta av glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.
IV. Glimmingehus
Svartråttor och gråråttor
I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.
Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt fi
På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fa
Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut. Under en mångfald av år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet. De hade fu