Страница 136 из 137
När de främmande vore borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem. "Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrövad mer," sade mor, " sedan jag har fått höra så mycket gott om Nils." – "Det var kanske inte så mycket, som de berättade om honom," sade far betänksamt. – "Var det inte nog, att de kom särskilt resande för att säga, att de ville hjälpa oss, därför att vår Nils hade gjort dem stora tjänster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far." – "Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av någon varken som skänk eller lån. Jag vill göra mig fri från skulderna nu för det första, och sedan ska vi arbete oss opp igen. Vi är inte så lastgamla än, du mor." Far riktigt skrattade när han sade detta. "Jag tror, att du tycker det blir roligt att sälja det här stället, som vi har lagt ner så mycket arbete på," sade mor. – "Du förstår allt varför jag skrattar," sade far. "Det var detta, att pojken hade gått förlorad, som tyngde ner mig så, att jag har varit alldeles maktlös, men nu, när jag vet, att han lever och har artat sig väl, så ska du få se, att Holger Nilsson ä
Mor gick in i stugan, men pojken fick brått att krypa undan in in en vrå, för far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hästen och tog, som han brukade, upp foten för att försöka upptäcka vad det var för något fel med den. "Vad är detta?" sade far, för han såg, att det stod några bokstäver inristade på hoven. "Ta ut järnet ur foten!" läste han och såg sig omkring undrande och spörjande, men började i alla fall titta och kä
Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom a
Det fa
Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet. "Det fi
Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, i
"Jo, så hade vi det. Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten," sade gåskarlen. "Vänta, det fi
Men Dunfin var orolig. "Låt oss gå ut igen!" sade hon. – "bara ett par korn till!" sade gåskarlen. I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där vore de instängda!
Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor skyndade in i stallet. "Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!" sade hon. – "Nej, vänta, mor! Titta först hit!" sade far. "Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen." – "Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss," sade mor. "Tänk du, att den stora gåskarlen, som försva
De gingo sin väg, och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten gåskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sällskap med mot. Gåskarlen ropade: Tummetott, kom och hjälp mig!" som han brukade, när han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fa
Nils Holgersson hörde honom nog, men han stod kvar i stalldörren i alla fall. Han dröjde inte därför, att han visste, att det skulle vara bra för honom själv, att gåskarlen bleve lagd på slaktbänken – det kom han inte en gång ihåg i det ögonblicket -, utan därför att om han skulle ku
Men när dörren var stängd om gåskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan. Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren. Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka. "Det är Mårten gåskarl det gäller," tänkte han då, "han, som har varit din bästa vän, allt sedan du stod här sist." Och i ett ögonblick påminde han sig allt, vad han och gåskarlen hade gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjärtat svällde av tacksamhet och kärlek, och han överva
"Var det någon, som ville in?" sade far och öppnade.
"Mor, ni får inte röra gåskarlen!" ropade pojken, och med detsamma gåvo gåskarlen och Dunfin, som lågo bundna på en bänk, till ett glädjeskrik, så att han hörde, att de ä
Den, som också gav till ett glädjeskrik, det var mor. "Nej, vad du har blivit stor och gra
Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar på tröskeln liksom en, som inte är säker på hur han skall bli mottagen. "Gud vare tack och lov för att jag har dig här igen!" sade mor. "Kom in! Kom in!" – "Välkommen ska du vara!" sade far, och inte ett ord mer kunde han få fram.
Men pojken dröjde ä
"Mor och far, jag är stor, jag är mä