Страница 112 из 137
Se, det hade varit så, att fastän mä
Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt med livet här som med stället. Det gick nog ordentligt och fredligt till för det mesta, men hon hade också sett ett och a
Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn. De sammanvuxna ögonbrynen var det mest anmärkningsvärda i fars utseende. De gjorde, att folk hade lätt att komma ihåg honom. Barnen fingo också genast veta, att far hade arbetat flera år vid Malmberget, men att han nu var borta på vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, då oron kom över honom. Vart han gått, det visste ingen, men alla voro säkra om att han skulle komma tillbaka om några veckor. Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, så kunde de ju hålla till i kåken, som han hade bott i, medan de väntade på honom. En kvi
Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmä
Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade. Det svåra låg däri, att hon visste, att stort folk aldrig ville rätta sig efter ett barn. Hon var inte mer än ett år äldre än lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död framför he
Det första, som Åsa talade vid om begravningen, var sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan i
När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille Mats som på hans syster. "Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?" sade hon för sig själv. "Hon är väl alldeles otröstlig."
Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpt he
"När man har haft att göra med en sådan som lille Mats," sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt, "så måste man först och främst tänka på att hedra honom, medan man ä
Och så bad hon systern hjälpa he
Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde fi
Hon lovade, att hon skulle hjälpa he
När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till graven, var det inte många, som nekade. "Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss," sade de.
Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören. Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ä
Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Luleå.
Det blev så mycket uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen.
När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojken, som efter allt, vad han visste, inte var a