Страница 111 из 137
När barnen hade varit vid Jordberga ett år, hölls en kväll en föreläsning i skolhuset. Det var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon a
Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom.
Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt.
Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit någon a
Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så att de hade ku
Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste. Var det då inte sant, att tattarkvi
Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket länge med varandra den kvällen.
Nästa dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gässen det året, de måste ge sig av åt a
Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Su
De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men de ville inte använda dem till att köpa järnvägsbiljetter, utan de beslöto sig för att gå till fots hela vägen. Och detta hade de inte ångrat. De hade kommit att göra en så märkvärdigt vacker vandring.
I
Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också hos brodern. Han lät dem få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande. Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det alltid: "Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och berätta det, som har hänt er!"
I de gårdar, dit barnen blevo visade, fa
För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att man så en gosse och en flicka vandra från gård till gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och räfsade utanför ett hus, betydde det, att där i
Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn skulle komma att vandra genom landet för en svår och farlig sjukdoms skull. Men de barnen skrämde inte folk med räfsan och kvasten, utan de sade i stället: "Vi ska inte nöja oss med att bara räfsa gården och sopa golven. Vi ska också ta till tvagan och borsten och såpan och tvålen. Vi ska hålla rent utanför vår dörr, rent i
Lille Mats' begravning
Lille Mats var död. Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i alla fall. Lille Mats var död och skulle begravas.
Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa hade varit i
Sedan allt var slut, satt Åsa en lång stund och tänkte på vad he
Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville det så gärna. Hon måste göra det yttersta för lille Mars' skull.
Åsa gåsapiga befa
Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, i