Jerusalem

–Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade sade Gertrud. Om vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle folket där hemma inte kä

–Vi kan väl inte a

–Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på si

–Si

Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de skulle komma och äta frukost. Gabriel blev helt misslynt, han hade gott ku

I alla fall kände han den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att han tänkte: "Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Mä

Han hade velat säga Gertrud, att han kände sig som ett barn även häruti

Gabriel gick och grubblade på detta under hela hemvägen. Han tyckte, att det var nödvändigt att säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han var. för att hon alltid skulle kä

De kommo hem just i solnedgången. Gabriel satte sig ner under en gammal sykomor, som stod utanför porten till huset. Han ville sta

–Jag sitter och tänker på detsamma, som vi talade om förut i dag, sade Gabriel. Jag tänker på hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande här på vägen, som han väl säkert har gjort många gånger i levande livet, och satte sig ner under det här trädet och sa till mig: "Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, ku

Gabriel satt och talade med ett drömmande uttryck i rösten, som om han tänkte högt. Gertrud stod stilla och lyssnade. Hon tänkte på hur glada folk hade varit åt att höra hans far tala. Och hon förstod, att Gabriel hade ärvt hans gåva att tala sådana ord, som inte tycktes ingivna av honom själv, utan tillviskades honom ovanifrån.

–Då skulle jag svara honom och säga, fortfor Gabriel: "Herre, vi hjälper och bistår varandra utan att begära lön, alldeles som barn brukar, och om vi vredgas på varandra, så blir det inte till något hat för livet, utan vi är goda vä

–Vad tror du då att Kristus svarar dig? frågade Gertrud med mild röst.

–Han svarar mig ingenting, sade Gabriel. Han sitter där endast helt stilla och säger än en gång: "I skolen vara såsom barn, om I viljen inga i mitt rike." Och jag säger till honom ungefär som förut: "Herre, vi älskar alla mä

–Vad svarar då Kristus? frågade Gertrud än en gång.

–Han svarar ingenting, sade Gabriel. Han sitter alltjämt kvar under trädet och säger mycket stilla: "Utan att I bliven såsom barn, ku

Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans i

Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte fram orden:

–Nej, Herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och bri

Gabriel satt kvar en lång stund och grät, överväldigad av den nya, stora kärlek, som hade brutit fram ur sitt gömsle. När han åter såg upp, hade Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så stilla, att han inte hade hört, då hon gick.

I armodets dagar

När Ingmar Ingmarsson hade vistats ä

Men han hade inte stått där länge, förrän han rent glömde bort var han befa

Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han inte kunde låta Gertrud sta

Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom", tänkte Ingmar. "Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar. Det är ingen av dem, som törs skaffa sig en ny rock eller klä

På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig med de