Jerusalem

Karlen for tillbaka, han blev likblek och stygg av ondska.

–Låt vara! sade han. Du vet inte vad du gör. Jag ville bara låna pengar av Barbro, jag har inget a

Ingmar var nu en smula skamsen över sin häftighet. Han kunde inte förstå varför han hade farit fram på det sättet. Men inte ville han visa ånger inför den där stackarn, utan han sade i vred ton:

–Inte ska du tro, att jag är rädd för att Barbro tycker om dig. Men jag tycker, att du har förtjänat en örfil, därför att du svek he

Stig Börjesson kom nu ända fram till honom.

–Jag ska säga dig något, jag, därför att du slog mig, sade han, och rösten kom vass och väsande ur strupen på honom. Jag tänker, att det, som du får höra, ska göra mer ont i dig, än om jag kunde piska dig. Du är visst mycket kär i den här Barbro, därför ska jag tala om för dig, att hon är en av dem, som härstammar från hästbytarn på Sorgbacken.

Han stod och väntade på vad min Ingmar skulle göra, men de

–Vad är det du menar? sade han.

–Jaså, vet du inte det, svarade Stig. alltjämt lika rasande, då ska jag tala om det för dig.

Jo, det var en gång en karl, som var begiven på hästbyte. Han reste beständigt från marknad till marknad för att byta hästar och for mycket illa med djuren. Han hade också en mängd skälmstycken för sig med dem. An målade han vita bläsar i pa

En gång hade den där karlen legat vid en marknad en hel dag utan att ku

När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra några affärer den dagen. I

Inte förr hade hästbytarn sta

Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig. Han berättade. att han hade en brun häst hemma och att han ville byta bort den här svarta för att få två av samma färg. "Den hästen, som du körde med. skulle passa bra i färg", sa han, "jag skulle vilja ha den, om den eljest duger något till. Men du får vara hygglig och inte lura på mig en dålig, häst, för det är ingenting i världen som jag så litet förstår mig på som hästhandel."

Det slutade sa, förstås, att hästbytarn lämnade honom sin krake och tog den goda unghästen i stället. Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen på ett så välskapat djur. "Ingen dag, har börjat så illa för mig och slutat så väl", sa han när han satte sig, i kärran för att köra hem.

Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, medan det ä

"Vad är det ni har så roligt åt, karlar?" frågade hästbytarn och drog in tömmarna.

"Jo" sa de? "vi har väntat på dig här för att se om det skulle gå för den där karln att lura på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom. när han kom körande opp till marknaden, och då slog han vad med oss om att han skulle lura dig."

Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig framför hästen och gav den ett förfärligt slag med piskskaftet rätt mellan ögonen. Djuret gjorde inte en rörelse för att undvika slaget. Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint.

Då blev hästbytarn så ond och förtvivlad, att han alldeles tappade sitt förstånd. Medan kamraterna fortfor att håna och skratta ut honom, spände han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna och körde den oppför en tvärbrant kulle, som låg bakom stugan. Han smackade och smällde, och hästen gick raskt framåt, men när de kom på höjden, sta

Men se, historien är inte slut med detta, fortfor Stig, utan nu ska du lägga märke till vad som sedan hände. Jo, den där karlens hustru fick en son någon tid därefter, och han var en sådan där veling, som inte har något förstånd, och därtill var han blind. Och det var inte nog med det, utan alla de söner, som hustrun sedan födde, var blinda och idioter. Men döttrarna var vackra och kloka och blev väl gifta.

Ingmar hade stått kvar hela tiden och lyssnat som förhäxad. Nu gjorde han en rörelse som för att slita sig lös, men när Stig fortsatte, blev han alltjämt stående.

–Men därmed var det inte nog, vidtog Stig än en gång, utan när de gifta döttrarna fick barn, var alla deras söner blinda och idioter, men deras döttrar var vackra och välskapade och hade ett utmärkt förstånd.

Och så har det varit intill de

Ingmar hade så småningom påmint sig, att han som barn hade hört den där historien om släkten från Sorgbacken, men det hade bara berättats som en saga, aldrig hade han trott, att det fa

–Du tror visst inte på den här historien, du, sade nu Stig och kom ändå närmare inpå Ingmar. Men jag ska säga dig, att Sven Perssons andra hustru var av det folkslaget. Alla av Sorgbackssläkten har flyttat bort till en a