Jerusalem

Men nu bar det sig så, att de där ute fortforo att tala om Barbro.

–Den där Stig Börjesson var en fattig stackare, och Berger Sven Persson körde bort honom från gården, så snart han märkte, att dottern höll av honom, sade en, som tycktes vara väl bekant med historien. Men då blev Barbro så sjuk av sorg, att gubben fick lov att ge med sig och fara till prästen med Stig och ta ut lysning. Det besy

Då karlarna fortsatte att tala på detta sätt, blev Ingmar mycket skamsen, han tordes inte se på hustrun. Men på samma gång tyckte han, att sedan de hade hört allt detta kunde de rakt inte gå igenom det andra rummet.

–Det var nog illa gjort av Stig, sade en a

– Han har sa, sade en, som inte hade talat förut. Han gick och gifte sig med den första, som ville ta honom. Det var visst bara för att visa Barbro, att hon inte kunde få honom. Han fick en dålig hustru, det blev bara fattigdom och elände av, och nu har han börjat supa. Han skulle sitta på fattighuset med de sina, om inte Barbro hjälpte honom. Det lär vara hon. som håller både honom och hustrun med föda och kläder.

Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro, och en liten stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då och spände för, och när hustrun kom ner på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han och lyfte he

När de hade kört ett stycke, märkte Ingmar, att hustrun satt och grät.

–Inte ska du gråta för detta, sade han då, det är väl inte så märkvärdigt, att du tycker om någon, du som jag. Sedan satt han och förargade sig över att han inte hade ku

Efter detta skulle man väl ha ku

Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på. Men så hände det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var det nermörkt, men i lillkammarn bra

–Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.

Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.

–Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur jag ska ku

–Jag kan just undra var du har varit i sådant väder? sade hon om en stund.

Det var första gången hon frågade honom om något sådant. Han teg och undrade vart hon ville komma.

–Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset

och sätter dig på en sten vid älvkanten och inte rör dig ur fläck på flera timmar.

– Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika lugn ut som förut, men han blev dock förargad över att han hade blivit utspanad.

– Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.

– Å, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man, kan inte vänta bättre.

Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt stoppad och styv, så att hon hade stor möda med den. Ingmar tittade upp för att se hur hon skulle uppta det han hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende på läpparna. När hon äntligen hade fått bukt på ärmen, sade hon:

–Å, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag heller. Det var far, som styrde om alltsammans.

Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte he

–Jag tror inte, att du hör till dem, som det är lätt att tvinga, sade han.

– Å nej, sade hustrun, men far är inte så god att tas med. Den räven han inte kan jaga opp med hund, den fångar han i en fälla.

Ingmar svarade inte. Han hade redan börjat tänka på sitt och hörde knappt vad hon sade. Men hustrun tyckte väl, att när hon hade sagt så mycket, var det bäst att fortsätta.

–Nu ska jag säga dig något, sade hon. far har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han har levat i barndomen. Han skröt alltid med den och med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så mycket talas om något a

När hustrun hade hu

– Så gick det med mig, som du vet, sade hustrun.

–Det behöver du inte röra vid, sade Ingmar hastigt. Han skämdes, när han tänkte på hur han hade låtit he

–Men du måste veta, att efter det Stig hade övergivit mig, fick far en sådan ångest för att ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig till höger och vänster. Det blev jag snart led åt. Inte var jag väl så dålig ändå, att han skulle behöva tigga folk om att gifta sig med mig.

När hon sade detta såg Ingmar, att hon rätade upp sig en smula. Hon kastade ner rocken på en stol och såg honom fast in i ögonen.

–Jag visste inte hur jag skulle få slut på det, fortfor hon. men så en dag hittade jag på att säga till far: "Jag gifter mig inte, om jag inte får Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården." När jag sa detta, visste jag likaväl som någon a

Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år för alla giftermålsförslag, och jag var nöjd, bara jag fick vara i fred. Jag hade det så bra tag kunde begära, jag skötte fars stora hushåll och fick styra och ställa som jag ville, så länge som han var änkling. Men så nu i maj kom far hem sent en kväll och sände genast efter mig. "Nu kan du få Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", sa han. Far hade då inte talat ett ord om saken på två år. "Nu väntar jag, att du står fast vid ditt ord", sa han till mig. "Jag har köpt gården för fyrtitusen kronor." -"Men Ingmar har ju redan en fästmö", sa jag.-"Han bryr sig väl inte mycket om he