Jerusalem

Gordonisterna hade levat tolv år i Jerusalem, och ingen enighet kunde ä

Den missaktning, som de andra kristna visade dem, tillväxte med varje år, och ingen stod dem hårdare emot än deras egna landsmän och deras konsul, som var en metodistpredikant. Men detta tjänade endast till att ä

Det hände vid de

Bland de lustfarande fa

Hon levde nu hor sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York. För he

He

Mrs Hammond visste, att mrs Gordon, som också hade gjort överresan på L'Univers, bodde i Jerusalem, och hon frågade en dag den amerikanske konsuln om han kände he

Mrs Hammond hade inte haft någon tankte på att uppsöka mrs Gordon, men detta svar förmådde he

Sedan hon en gång hade kommit inom koloniens väggar, kan man nästan säga, att hon inte mer lämnade den, förrän hon drog vidare med sina reskamrater. Hon var där både bittida och sent. Hon satt hos läkaren, mr Young, när han om morgnarna hade mottagningar för de sjuka, hon följde mrs Gordon till muhammedanska hem, där hon på mångahanda sätt bistod de stackars kvi

Under dessa dagar tänkte hon ofta, att om hon kunde leva som kolonisterna, om hon som de kunde använda alla sitt livs dagar till att hjälpa nödlidande, så skulle hon inte längre kä

Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, och när hon för från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg. Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta avsked av sin mor.

När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev he

Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon testamenterat allt, som hon ägde at tråda över, till Gordonisterna.

Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så gärna hade velat gå i deras sällskap.

*

Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände det märkvärdiga, att det kom regn redan i autusti. Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.

Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.

Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ä

De