Jerusalem

Hellgum pekade oupphörligt ut för de resande vad det var för märkvärdiga eller heliga orter, som de foro förbi, men Birger var nu så illa däran, att han inte fullt förstod vad som sades. Han hörde, att det var tal om Simson och filistéer, och han fick någon föreställning om att det var Simson, som både hade förbränt fälten och släppt lös den brand, som rasade i

När de hade överfarit slätten och kommo in bland Juda berg, hade inte Birger mycken reda på sig. Det var ingen vild bergstrakt, utan bara ett virrvarr av gröna kullar, mellan vilka järnvägen med stor möda slingrade sig fram. Birger Larsson tyckte, att gröna vallar restes upp mellan honom och staden, som han ville komma till. Han grävde sig igenom den ena efter den andra, men ständigt steg ett nytt hinder upp framför honom. Han blev så bri

Hellgum hade telegraferat från Jaffa för att underrätta kolonisterna om svenskarnas ankomst. Flera av dem hade kommit ner till järnvägen för att välkomna de resande. Det var Hellgums hustru, och det var de båda döttrarna till Stor Ingmar, som hade farit till Amerika strax efter faderns död, och det var ä

Från järnvägsstationen, som ligger ett gott stycke utanför Jerusalem, kunde Birger ingenting se av staden. Så länge som han var kvar där, låg han stilla med slutna ögon. Men äntligen hade alla fått plats i de väntande vagnarna. De åkte ner i Hi

Birger lyfte de tunga ögonlocken och såg en stad, omgiven av en hög mur, som var prydd med ti

Det led mot kvällen, och solen stod helt nära randen av de västra kullarna. Den var mycket röd och stor, och den utgöt ett starkt sken över himlen. Även all jorden glimmade och sken i rött och gult. Men Birger tyckte, att det sken, som föll över jorden, inte kom från solen, utan från staden ovan honom. Det utgick från dess murar, som skimrade likt ljust guld, och från dess torn, som voro täckta med skivor av bränt glas.

Birger smålog åt att han såg två solar, på himlen en och på jorden en, som var Guds stad, Jerusalem.

Ett ögonblick kände han sig som botad av hälsobringande glädje. Men febern fick genast åter makt med honom, och återstoden av färden ut till kolonien, som låg på stadens andra sida, var han utan medvetande.

Birger visste heller ingenting om mottagandet i kolonien. Han kunde lika litet glädja sig åt det stora huset som åt de vita marmortrapporna eller det vackra galleriet, som löper runtom gården. Birger kunde inte se mrs Gordons vackra, kloka ansikte, där hon kom ut på trappan för att välkomna dem, eller gamla miss Hoggs med uggleögonen eller någon av de andra av hans nya bröder och systrar. Han visste inte ens om, att han blev införd i ett stort, ljust rum, som nu skulle utgöra ett hem för honom och hans familj och där man skyndade sig att göra i ordning en bädd åt honom.

Nästa dag car han lika sjuk, men återfick stundtals sitt medvetande. Det blev då hans stora sorg, att han skulle dö utan att ha fått komma in i Jerusalem och se dess härlighet på nära håll.

– Tänk, att jag är så långt kommen! sade han. Och nu måste jag dö, utan att ha fått se Jerusalems palats och dess gator av guld, där de heliga vandrar i sida, vita kläder med palmer i händerna.

Han låg och klagade häröver i två dagar. Febern tilltog, och även i yrseln ängslades han över detta samma, att han inte skulle få återse den guldglänsande muren och de skinande tornen, som vaktade Guds egen stad.

Hans förtvivlan och ångest voro så stora, att Ljung Björn och Tims Halvor förbarmade sig över honom och beslöto att ställa honom till freds. De trodde, att han skulle bli bättre, om han finge sin åtrå stillad. De snickrade ihop en bår, och en afton, när de hade börjat komma en smula svalka i luften, buro de honom in i Jerusalem.

De förde honom raka vägen fram mot staden, och Birger låg fullt redig osh stirrade på den steniga marken och de kala kullarna. När de voro så långt komna, att de kunde se Damaskusporten och stadmuren, satte de ner båren, för att den sjuke måtte ku

Birger sade inte ett ord, han skuggade ögonen med handen och ansträngde sig för att se.

Han såg inte framför sig något a

Där han låg, matt och försvagad, fick han den föreställningen, att de andra inte förde honom till ett rätt Jerusalem. Han hade för ett par kvällar sedan sett ett a

"Att mina gamla vä

Bönderna buro honom neråt den branta sluttningen framför portöppningen. Birger tyckte, att de buro honom ner i hordens i

När Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.

Han hade aldrig förr känt en så besy

När Birger såg ner på gatstenarna, fa

– Jag undrar allt varför Halvor bryr sig om att visa mig det här fattiga och eländiga stället, mumlade han för sig själv.

Bönderna buro Birger raskt framåt staden. De hade redan varit där i

– Det där är den rike ma

De veko av in på en gata, som föreföll så mörk, som om den aldrig hade vart belyst av en solstråle. Birger låg och betraktade valvbågarna, som voro spända från hus till hus tvärsöver gatan. "De behövs nog", tänkte han. "Om de här rucklena inte vore så väl stödda, skulle de snart störta omkull."

– Detta är Kristi lidandes väg, sade Halvor till Birger, här var det, som Jesus vandrade med korset.

Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram genom kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla. Han var kall som is.

Ingenting a

Halvor sta

– Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som de förde ut jesus och sade om honom: "Se mä

Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i handen.

– Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?

– Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.