Jerusalem

När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen mä

När hon kom fram till grinden, fa

Gunhild bultade ett par gånger, men då inen kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.

I köket fa

Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit i

Hon fa

Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, i

I skrinet hade modern förr i välden förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tu

Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg nu där ett enda brev.

Det var ett brev från he

Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt a

Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på he

– Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.

Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade sig bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte hon. "Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör."

"För mig fi

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.

Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.

Så länge som de bortdragande hade befu

Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.

Kärran var ingenting a

Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvi

Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon a

Nämndemans GUnhild sade genast:

– Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var he

Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gu

Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvi

För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.

Då satt den främmande kvi

Hon följde dem ända till härnvägsstationen. Där väntade de att få se he

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.

Den morgonen vilade arbetet, och alla mä

Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.

Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.

Gabriel Matsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, som somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.

Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.

Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.

Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.

En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla mä

Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.

Hök Matts var just inte hungrig. Han tnkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.

Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tola om för ma

Gra

– Han går där ä

Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ä