Jerusalem

Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.

Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.

Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada mä

Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter he

Han böjde sig ner till he

– Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg he

Gertrud

Det hade kommit något besy

Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade svikit he

Gertrud hade helst velat stänga sig i

När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, lyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon hade jagats av spöken. Så snart det var he

Men alltid var hon rädd. Det fa

Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon inte ku

När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hi

Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. He

De

– Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!

Mittunder det att de

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.

– Vad är det åt mig, varför har jag svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:

– Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.

Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fa

Medan hon sökte, märkte hon, att det fa

– Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon påp en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av de bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vakcert och ljuvligt, att he

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå i

Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.

– Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Fi

– Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade fi

Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i he

– Se här, sade hon, ta de

Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.

– Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.

Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda he

– Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.

Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmar ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och he

Gerturd låg länge och skakade i häftig gråt, i

– Gud bevar mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.

Knappt hade hon blivit lugn och somnat på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt he

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tubor rätt framför he