Jerusalem

Allt hittils hade inen av hemfolket visat sig på gården, men nu fingo mä

Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, avstodo de och vände om till sin förra plats.

Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.

Ingmar stod så stilla, att flera fu

Så kom den stund, då auktionen skulle begy

– Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade mä

Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.

Två bondkvi

– Och tänk, att om han bara hade friat till en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog och ku

– Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.

– Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.

"Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till med", tänkte mor Stina.

Så småningom blev redskapen bortsålda, och auktionisten flyttade över till en a

Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.

– Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta bli att stå här och plåga sig!

Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.

– Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.

Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och he

Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste på he

Karin ärende var att söka mor Stina och be he

– Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.

Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin överva

– Vi ville nog, att all gammal strid dkulle vara glämd nu, då vi ska fara vår väg.

Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:

– Detta måste vara en tung dag för Karin.

Karin suckade, men svarade inte.

– Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.

– Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.

– Folk tycker allt, att det är besy

– Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besy

Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga något mer. Det tyckte inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra he

Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.

– Har Kairn sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.

Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.

– Herren får fi

I storstugan var föra ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där i

Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt.

Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter a

Dörren till lillrummet var stängd. Där i

Men i storstugan voro mä

Mor Stina vände sig till Gabriel Mattson och frågade honom:

– Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?

– Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel. Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre sälja till gästgivarn än till bolaget.

– Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina.

– Han lär inte ha gjort något bud i dag, han. Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.

Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte uppfatta varje ord:

– Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt så mycket, men jag vill inte , att det ska bli en bolagsgård.

Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:

– Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och Halvor kan vänta sig.

Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava stugan och höra på detta köpslående.

Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverka

Då auktionisten lyft uppp den första silverka

Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med silverka