Jerusalem

Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. "De vill ta he

Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning fågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans angängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta he

– Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.

– Nej, svarade Gertrud, de vet ä

– Men, Gertrud.

– Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.

– Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är.

gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:

– Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.

Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick he

– Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.

– Du ska inte tro, att jag handlar i lättsi

– Du ska allt tänka än en gång.

Gertrud vände sig otåligt bort från honom.

– Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast he

– Är du från dina si

– Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.

– Vad måste ha ett slut?

– Det ska du få veta en a

Gertrud ryckte på axlarna.

– Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!

– Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.

– Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.

Ingmar vände nu tillbaka hemåt. "Om jag vore så klok som min far!" tänkte han under vägen. "Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vvad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg."

Det enda han säkert visste var, att om all de

Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande i

– Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som ör två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.

Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stod de alla lika hjälplösa.

Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte si

Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. "Det vore ingen olycka om de sloge honom död och fördärvad", tänkte han.

Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.

Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han att marken skakade under stridsbullret.

Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och de

De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan.

En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på hjälp. "Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig", tänkte Ingmar.

En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att de

På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre ha

När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.

– Vill ni inte komma igen än en gång? sade han och skrattade. Han skulle inte haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka.

De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fy. Han såg en mä

Men de voro rasande över att den inte hade kommit åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och högg honom i nacken med kniven.

– Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.

Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.

Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fa

Han höll ä

Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som hade anfallit Hellgum och sårat honom.

Karin blev så förfärad, att benen darrade. "Nej, det är inte möjligt", tänkte hon, "inte an någon av vår släkt bli en mördare." I samma stund kom hon ihåg siin mors historia.

– Det är därifrån det kommer, mumlade hon.

Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.

– Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.

– Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.

– Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum.

Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot he

När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mit Ingmar, hade de

Nu sprang Karin efter honom.

– Ingmar, Ingmar! ropade hon.

Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.

Karin ha

– Sta

Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.