Jerusalem

Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.

Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.

Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog ner he

– Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.

Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck, som hade gripit he

Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än he

Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg som hunden nyss, ner över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.

Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingne sade något, det var, som om ingen mäktade.

Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fa

Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkot ner på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.

Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som ra

Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: "Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom."

Så småningeom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.

En och a

Men ingen rörde sig, förrän solen ra

Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.

Allt uppåt Klavkberget syntes en bred väg, där alla träd voro kullstörtade.

Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden.

Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och a

Det var en stor tröst att se mä

Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.

Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.

Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnått.

När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:

– Nu Ingmar, har jag dansat för sista gången.

– Ja, svarade Ingmar, jag också.

– Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det fi

Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.

– De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?

– De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.

– Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna hotade och förba

Hellgum

Den natten, då ungdomen dansade hos Stark Ingmar, var Halvor borta, och Karin Ingmarsdotter låg ensam i lillkammaren. Mitt i natten hade hon en svår dröm. Hon drömde, att Eljas levde och att han höll ett stort dryckesgille. Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.

Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.

Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet omkring he

Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen.

Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna föllo klirrande mot golvet. En stark vind for väsande in i rummet, och Karin hörde ett skratt alldeles ivid sitt öra, just samma skratt, som hon hade hört nyss förut i drömmen.

Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat sta

Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig benen under he

Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jag kan nog gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.

Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade vållats av skrämseln.

– Karin blir nog bra igen, sade han.

Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade varit i

Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblande. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att de

På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för he

Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något a