Jerusalem

Ingmar gick ut, och de små förberedelserna voro snart gjorda. Prästkappan och handboken blevo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden alltid förde med sig, och en skål vatten bars in. Därpå kom Gammal Lisa med barnet.

Kyrkoherden stod och knöt på sig prästkappan.

–Jag borde då först och främst veta vad namn gossen ska ha, sade han.

–Barbro ska väl själv ge honom namn, föreslog doktorn. Alla sågo mot Barbro. Hon rörde läpparna ett par gånger, men inte ett ljud kom över dem. Det tycktes bli en ändlös väntan.

När Ingmar såg detta, tänkte han: "Nu påmi

Men då han inte ville säga detta rent ut, fa

–Eftersom det är Stark Ingmar, som har ställt om dopet, tycker jag, att han ska ge gossen sitt namn. Han såg på hustrun, medan han sade detta, för att se om hon förstod hans mening.

Men i samma ögonblick, som Ingmar hade slutat tala, reste sig Barbro. Hon gick sakta uppåt rummet, så långt, att hon kom mittför kyrkoherden. Därpå sade hon med fast röst:

–Nu har Ingmar varit så god mot mig, att jag inte längre står ut att plåga honom, utan nu vill jag bekä

I och med detsamma hon hade sagt detta, tyckte hon, att det var förfärligt bittert, att hemligheten hade blivit ryckt he

Ute i storstugan kastade hon sig framöver det stora bordet och snyftade våldsamt.

Om en stund lyfte hon huvudet och lyssnade inåt lillkammarn. Där talades då av en låg röst. Det var Gammal Lisa, som berättade om hur de hade haft det i fäboden.

Åter kände hon allt det bittra i att hemligheten var röjd och åter kom det häftiga gråtandet över he

Därpå lyssnade hon igen. Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade så tydligt, att hon kunde höra varje ord. Äntligen kom han till namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det var Ingmar.

När hon hörde detta, började hon gråta på nytt i sin maktlöshet.

Dörren gick upp kort efteråt, och Ingmar kom ut. Hon gick emot honom och tvang sig att inte gråta.

–Du förstar, att allt mellan oss måste bli, som beslutat var, i

Ingmar strök sakta över he

–Jag ska inte tvinga dig till något. Efter vad du nyss har gjort, vet jag ändå, att du älskar mig mer än ditt eget liv. Hon fattade nu hans ena hand med ett hårt grepp.

–Lovar du mig, att jag ensam får ta vård om barnet?

–Ja, sade Ingmar, du ska få det som du vill. Gammal Lisa har berättat oss om hur du har kämpat för det barnet. Ingen kan ha hjärta att beröva dig det.

Hon såg förundrad på honom. Hon kunde inte rätt fatta att allt, som hon hade fruktat för, på en gång var upplöst till intet.

–Jag trodde, att du skulle bli alldeles omedgörlig, om du fick veta sa

Det flög ett leende över Ingmars ansikte.

–Jag tänker mycket på om du inte nu vill låta skilsmässan gå tillbaka, sade han.

När Barbro såg, att han smålog, blev hon uppmärksam. Hon hade aldrig sett Ingmar sådan. Hela ansiktet var förvandlat. Hon tyckte, att något förklarade de grova dragen, så att han var riktigt vacker att se på.

–Vad är det, Ingmar? frågade hon. Vad har du för planer? Jag hörde, att du kallade gossen Ingmar. Vad var det för mening med det?

–Nu ska du få höra något märkvärdigt, Barbro, sade Ingmar och tog he

–Tycker inte doktorn, att det ser fult och besy

–Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt inte brukar vara vackrare, sade Ingmar.

–Tror han då inte heller, att det är blint?

–Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro, så länge han lever, därför att du kunde inbilla dig något sådant. Han säger, att han ska skicka hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen med. Och om en vecka ska han ha lika klara ögon som andra barn.

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn. Ingmar vinkade he

–Du kan inte få barnet nu, sade han. Stark Ingmar bad, att vi skulle lägga det på sängen hos honom. Och nu säger han, att han har det lika bra som far. Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han dör.

–Nej, jag ska inte ta gossen från honom, sade Barbro. Men jag får lov att själv tala med doktorn.

När hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar och sta

–Jag har frågat doktorn, och jag vet nu, att det är sant. Hon sträckte upp armarna mot himlen. Det var, som då en fångad fågel återfår friheten och lyfter vingarna. Du, Ingmar, vet inte vad olycka vill säga, sade hon. Ingen vet det.

–Barbro, sade Ingmar, får jag nu tala med dig om vår framtid?

Hon hörde honom inte. Hon hade knäppt sina händer och började tacka Gud. Hon talade med låg och upprörd röst, men Ingmar kunde väl höra he

När hon hade tackat Gud för detta, gick hon fram till Ingmar och sade med ett strålande ansikte:

–Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.

–Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra, svarade Ingmar. Men nu, Barbro, vill jag tala med dig – – Barbro avbröt honom.

–Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, i

–Det är litet, som jag har ku

–Det är för din skull, som förba

Ingmar böjde huvudet.

–Inte vet jag a

De sutto bredvid varandra på den väggfasta bänken. Hustrun slöt sig nära intill Ingmar, men Ingmars arm hängde slappt ner, och hans ansikte blev allt dystrare.