Jerusalem

–Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade Ingmar, bäst de gingo.

–Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att du kom dit.

–Ja, det är ett märkvärdigt ställe att komma till.

– Du dröjde så länge, att jag trodde, att du skulle sta

–Jag! Å nej, det var det ingen fara för, men jag måste lära mig ett par saker, i

–Jag undrar vad det kunde vara för slag, sade Barbro, inte därför att hon var nyfiken, men hon tyckte, att det var bättre att hålla samtalet i gång än att gå och tiga.

–Jo, sade Ingmar, det var allt besy

–Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro, och hon lät litet undrande.

–Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade Ingmar, men jag tänker på att om jag hade fått ärva Ingmarsgården sådan den stod, när far dog, och hade fått hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då hade jag ju ku

–Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.

– Det var en a

–Jaså, det var det?

–Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var a

–Kunde du fi

–Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.

Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde he

–Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade hon.

–Nog skulle det fi

–Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag.

–Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator. Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.

–Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de är.

–Nu vet jag inte vad du menar.

–Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.

–Nej, men...

–Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.

–Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär a

Just då Barbro sade detta, hade de hu

–Jag menar... Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.

–Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var he

–Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några barnsagors skull!

Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att jaga bort honom.

–Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har varit borta?

–Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.

–Jaså, det tror du.

–Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag kä

–Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.

–Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. Ljug inte!

–Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.

Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. "Nog är det visst och sant, att jag ska dö de

Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och a

–Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över hans gård, utan fick komma till ro.

Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade helt allvarsamt:

–Nej, nej, Stark Ingmar vet vad han säger. Han ligger inte här och väntar döden förgäves.

När Barbro kom in och bredde ut den präktiga bonaden över gubben, bleknade han en smula.

–Nu lider det mot slutet, sade han. Han strök Barbro över handen. Du ska ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har varit hård mot dig sista tiden.

Barbro snyftade till. Det fa

–Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.