Страница 63 из 64
Han höll tidningen under näsan på Lillebror. Men sedan drog han den till sig igen och kysste häftigt sin bild, den där han förevisade startknappen.
”Hoj, jag har lust att ropa hurra, när jag ser mej”, sa han. Men Lillebror ryckte ifrån honom tidningen.
”Fröken Bock och farbror Julius får i alla fall inte se det här”, sa han. ”Aldrig i livet får dom se det!”
Han tog tidningen och stoppade den så långt in i sin skrivbordslåda som han bara kunde. Minuten efteråt stack farbror Julius in näsan och frågade:
”Har du tidningen, Lillebror?”
Lillebror skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte!”
Han hade den ju inte, när den låg i skrivbordslådan, förklarade han för Karlsson efteråt.
Förresten brydde sig farbror Julius inte särskilt mycket om tidningen, tycktes det. Han hade visst a
Fröken Bock hjälpte honom på med rocken, och Lillebror och Karlsson kunde höra, hur hon förmanade honom. Han skulle ha ordentligt knäppt i halsen och han skulle akta sig för bilarna på gatan och han skulle inte röka så tidigt på morgonen.
”Vad tar det åt Husbocken”, sa Karlsson. ”Tror hon att hon är gift med honom?”
Sa
”Hallå, är det du, Frida”, sa hon hurtigt. ”Hur mår du, har du näsan kvar? …Säjer du det, ja, men ser du, min näsa behöver du inte bry dej om längre, för den tänker jag ta med mej till Västergötland, jag flyttar dit nu nämligen …nä, inte alls som hushållerska, jag ska gifta mej, ful som jag är, vad säjer du om det? …jo, det kan du visst få veta, med herr Julius Jansson, han och ingen a
Karlsson stirrade på Lillebror med uppspärrade ögon.
”Fi
Men Lillebror visste inte om någon sådan medicin. Karlsson suckade medlidsamt, och när farbror Julius kom hem från doktorn, gick han tyst fram och stack en femöring i näven på honom.
”Varför får jag den här”, frågade farbror Julius.
”Köp dej nånting roligt”, sa Karlsson tungt, ”för det behöver du.”
Farbror Julius tackade, men han var så lycklig och glad, sa han, så han behövde inga femöringar för att ha roligt.
”Fast ni pojkar blir förstås lessna, när ni får höra att jag tänker ta tant Hildur ifrån er.”
”Tant Hildur”, sa Karlsson, ”vem farao är det?”
Och när Lillebror förklarade det för honom, så skrattade han länge.
Men farbror Julius fortsatte att prata om hur lycklig han var. Han skulle aldrig glömma de här dagarna, sa han. Först detta att sagovärlden hade öppnat sig så underbart för honom! Visserligen blev man rädd ibland, när det kom häxor flygande utanför fönstret, det ville han inte förneka men …
”Inte häxor”, sa Karlsson, ”skraggor, vilda och fasansfulla alldeles hemskt!”
Men man kände i alla fall att man levde i samma värld som sina förfäder, fortsatte farbror Julius, och där trivdes han, sa han. Fast det allra bästa som de här dagarna hade gett honom, det var att han hade fått en egen sagoprinsessa, en som hette Hildur, och nu skulle det bli bröllop av!
”En sagoprinsessa, en som heter Hildur”, sa Karlsson med tindrande ögon. Han skrattade länge, sedan tittade han på farbror Julius och skakade på huvudet och sedan skrattade han igen.
Fröken Bock stövlade runt i köket och var gladare än Lillebror någonsin hade sett he
”Jag tycker om häxor jag också”, sa hon, ”för om inte den där otäckan hade kommit flygande utanför fönstret och skrämt oss i går kväll, så hade du Julius aldrig kastat dej om halsen på mej, och då hade det här aldrig hänt.”
Karlsson hoppade till.
”Jo, det är just fint”, började han argt, men sedan ryckte han på axlarna.
”Nåja, det är en världslig sak”, sa han. ”Fast jag tror inte vi ska ha fler skraggor här i Vasastan.”
Men fröken Bock gick där och blev gladare och gladare ju mer hon tänkte på bröllopet.
”Du, Lillebror, får bli brudnäbb”, sa hon och klappade Lillebror på kinden. ”Jag ska sy en svart sammetskostym åt dej, tänk, vad du ska bli söt!”
Lillebror ryste …svart sammetskostym, då skulle Krister och Gunilla skratta ihjäl sig!
Men Karlsson skrattade inte, han var arg.
”Jag är inte me’, om inte jag också får bli brudnäbb”, sa han. ”Och jag vill ha en svart sammetskostym och bli söt jag också, a
Då var det fröken Bocks tur att skratta.
”Jo, det skulle nog bli ett roligt bröllop, om vi släppte in dej i kyrkan.”
”Det tror jag också”, sa Karlsson ivrigt. ”Jag kunde stå där bakom dej i min svarta sammetskostym och vifta med örona hela tiden och ge salut då och då, för det ska vara salut på bröllop ju!”
Farbror Julius som var så lycklig och ville att alla skulle vara glada, han sa att visst kunde väl Karlsson få vara med. Men då sa fröken Bock, att om hon måste ha Karlsson till brudnäbb, så lät hon hellre bli att gifta sig.
Det blev kväll den här dagen också. Lillebror satt uppe på Karlssons farstutrappa och såg skymningen komma och ljusen tändas runt omkring i hela Vasastan och i hela Stockholm så långt han kunde se.
Ja, nu var det kväll, och här satt han med Karlsson bredvid sig, det var i alla fall skönt. Någonstans nere i Västergötland ångade ett tåg just nu in på en liten station och farbror Julius klev av. Någonstans ute på Östersjön stävade en vit båt hem mot Stockholm med mamma och pappa ombord. Fröken Bock var på Frej gatan och muntrade upp Frida. Bimbo hade krupit i sin korg för natten. Men här uppe på taket satt Lillebror med sin bästa vän bredvid sig och de åt bullar tillsammans ur en stor påse, fröken Bocks goda, nybakade bullar, det var skönt. Ändå såg Lillebror orolig ut. Det fa
”Jag har försökt klara dej så gott jag har ku
Karlsson tog sig en ny bulle ur påsen och slök den hel.
”Vad dum du är! Nu kan dom ju inte lämna in mej på tidningen och få en massa femöringar, det har jag satt stopp för, och då tappar dom sugen, förstår du väl, Fille och Rulle och hela bunten!”
Lillebror tog sig också en bulle till och bet eftertänksamt i den.
”Nä, det är du som är dum”, sa han. ”Hela Vasastan kommer att krylla av folk i alla fall, en massa dummingar som vill se dej flyga och försöker stjäla din motor och allt möjligt.”
Karlsson myste.
”Tror du verkligen det? Tänk om du har rätt, da kanske vi kan få oss en glad afton ibland i alla fall.”
”Glad afton”, sa Lillebror harmset, ”vi får aldrig mer en lugn stund, har jag ju sagt, varken du eller jag.”
Karlsson myste ä
”Tror du verkligen det, ja, vi får hoppas att du har rätt.”
Lillebror blev riktigt arg.
”Ja men hur ska du klara dej”, sa han häftigt. ”Hur ska du klara dej, om här kommer hela svärmar med folk?”
Då la Karlsson huvudet på sned och tittade under lugg på Lillebror.
”Det fi