Страница 61 из 64
Lillebror blev ä
”Så där ja”, sa han och satte ögat intill. Men sedan ryggade han plötsligt baklänges som om han hade sett något förfärligt.
”Det var det oförskämdaste”, sa han.
”Vad gör dom”, undrade Lillebror nyfiket.
”Det skulle jag också vilja veta”, sa Karlsson. ”Men dom har flyttat på sej, dom rackarna!”
Farbror Julius och fröken Bock brukade alltid sitta i en liten soffa som man utmärkt bra kunde se genom kikhålet, och där hade de suttit nyss, när Karlsson var i
Stackars Karlsson, han damp ner på en stol i hallen och stirrade tröstlöst framför sig. För en gångs skull hade han visst tappat sugen. Hela hans fina idé med kikhålet till ingen världens nytta, det var hårt!
”Kom”, sa han till sist. ”Vi går in och letar hos dej, kanske du har nåra bra tirriteringsgrejor och grunkor bland allt ditt jox.”
Länge rafsade Karlsson omkring i Lillebrors lådor och skåp utan att hitta något som gick att tirritera med, men plötsligt visslade han till och drog fram ett långt glasrör, det brukade Lillebror ha att blåsa ärter med.
”Här är en typisk grej”, sa Karlsson belåtet. ”Kunde jag nu bara hitta en grunka också!”
Och han hittade en grunka, en utmärkt en. Det var en gummiblåsa, en sådan där som blir till en stor ballong, när man blåser upp den.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson, och hans små knubbiga händer darrade av iver, när han snörde fast gummiblåsan över glasrörets my
”Det ska nog föreställa gubben i månen”, trodde Lillebror.
”Det får föreställa vad det vill”, sa Karlsson och lät luften gå ur ballongen igen. ”Huvudsaken är att det går att tirritera med den.”
Och det gick fint. Det gick verkligen fint, fastän Lillebror fnittrade så att han höll på att förstöra alltihop.
”Hoj, hoj”, sa Karlsson och förde försiktigt in glasröret med den lilla sladdriga gummiblåsan genom kikhålet. Sedan blåste han i röret med all kraft, och Lillebror stod bredvid och fnissade, å, vad han önskade att han just nu finge sitta i soffan däri
”Jag måste göra spökmorr”, sa Karlsson. ”Blås ett tag du, så att inte luften går ur!”
Och Lillebror satte mu
”Skrik ni”, sa Karlsson förtjust, men sedan viskade han: ”Nu får vi sätta fart!”
Han lät luften gå ur ballongen. Det hördes ett litet snorkljud, när den sjönk ihop där i
I nästa sekund hörde de rigeln dras ifrån, skjutdörren öppnades och fröken Bock stack ut huvudet.
”Det måste väl vara barna i alla fall”, sa hon.
Men bakom he
”Hur många gånger ska jag behöva säja dej att hela sagovärlden är full med mystikusar, och det är bara mystikusar som kan komma svävande genom stängda dörrar, förstår du inte det?”
Då blev fröken Bock spak och sa att visst förstod hon det, när hon närmare tänkte efter. Men tydligen ville hon inte låta några mystikusar från sagovärlden förstöra he
Mitt i alltsammans ringde det på telefon. Lillebror svarade. Det var en tantröst som bad att få tala med fröken Bock. Lillebror förstod att det var Frida på Frejgatan, och han blev skamligt nog glad. Nu hade han rättighet att störa fröken Bock så mycket han ville, och fastän han var en så snäll liten pojke, hade han inget emot det.
”Det är telefon till fröken Bock”, skrek han och dunkade på skjutdörren.
Men det hade han inget för.
”Säj att jag är upptagen”, skrek fröken Bock tillbaka. Varken mystikusar eller fridor kunde dra he
”Det är bäst att fråga he
Sedan la han på luren och såg sig om efter Karlsson. Men Karlsson var försvu
”Nä, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”du får inte flyga så att farbror Julius ser dej igen!”
”Det här är inte Karlsson”, sa Karlsson med dov röst. ”Det här är en skragga, vild och fasansfull!”
”Skragga”, sa Lillebror, ”vad är det, är det en häxa?”
”Ja, fast värre”, sa Karlsson. ”Skraggor är mycket mera folkilskna, blir de retade går de utan betänkande till anfall!”
”Jamen …”, sa Lillebror.
”Dom farligaste som fi
Och ut i junikvällens blåa, trolska skymning flög skraggan. Lillebror stod där och visste inte vad han skulle göra, men så kom han på det. Han sprang in i Bosses rum. Därifrån skulle han ku
Luften kändes lite instängd och Lillebror öppnade fönstret. Han kikade ut och såg att vardagsrumsfönstret också stod öppet — ut mot sommarnatten och sagovärlden! Där i
Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.