Karlsson på taket

Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt.

— För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten.

Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt.

— Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa — så fjollig han var, den där Pelle!

— Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen.

Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg.

— Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt.

Han ha

Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och he

— Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han få…

Lillebror fnissade så mycket han orkade.

— Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så!

Sedan hördes det bara ett brakande och ä

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren.

Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst.

De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpi

Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsa

— Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt.

— Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen.

Det var två som fnissade — det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.

4

Karlsson slår vad

Lillebror kom hem från skolan en dag, han såg förgrymmad ut och hade en stor bula i pa

— Älskade Lillebror, vad är det som har hänt, sa hon och slog armarna om honom.

— Krister har kastat sten på mig, sa Lillebror argt.

— Nej, vet nån vad, sa mamma, en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mig?

Lillebror ryckte på axlarna.

— Vad skulle det vara bra för ? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte ku

— Å, din lilla dumbom, sa mamma. Inte tror du väl, att jag tänkte kasta sten på Krister heller!

— Vad skulle du a

Mamma suckade. Det var tydligt, att det inte bara var Krister, som klippte till, när det behövdes. He

— Tänk, om ni kunde vänja er av med att slåss, sa mamma. Man kan väl prata om saker och ting i stället? Vet du, Lillebror, det fi

— Det fi

— Fullkomligt i onödan, sa mamma. Ni kunde lika bra ha klarat ut vem som hade rätt genom ett vettigt resonemang.

Lillebror satte sig vid köksbordet och lutade sitt sårade huvud i händerna.

— Trodde du, ja, sa han och blängde på sin mamma. Så här sa Krister till mig: ’Jag kan klå dig’, sa han, och då sa jag: ’Du kan så lagom heller’. Hur skulle vi ha klarat ut det genom ett vettigt resonemang, kan du säga mig det?

Det kunde inte mamma, och hon slutade tvärt med sin fredspredikan. He

Lillebror bet tankfullt i en bulle, och medan han åt satte mamma ett plåster på såret i pa

— Vad blev ni osams om i dag då, Krister och du?

— Krister och Gunilla säger, att Karlsson på Taket är en inbillning. Dom säger, att han bara är ett påhitt, sa Lillebror.

— Är han inte det då, undrade mamma lite försiktigt. Lillebror stirrade förtrytsamt på he

— Kan inte du åtminstone tro, vad jag säger, sa han. Jag har frågat Karlsson, om han är ett påhitt…

— Vad sa Karlsson då, frågade mamma.

— Han sa, att om han hade varit ett påhitt, så hade han varit världens bästa påhitt. Men nu är han händelsevis inte det, sa Lillebror och tog en ny bulle.

— Karlsson tror, att det är Krister och Gunilla som är påhitt. Ovanligt fåniga påhitt, säger han, och det tycker jag också.

Mamma svarade inte. Hon insåg att det var lönlöst att komma någon vart med Lillebrors fantasier, och därför sa hon bara:

— Jag tycker du skulle leka lite mer med Gunilla och Krister och inte tänka så mycket på Karlsson.

— Karlsson kastar i alla fall inga bullerstenar på mig, sa Lillebror och kände på bulan i pa

— I dag ska jag förresten få se var Karlsson bor, sa han, det hade jag ju nästan glömt.

Han ångrade sig så fort han hade sagt det. Hur kunde han vara så dum att tala om det för mamma?

Men för mamma lät det inte mer farligt och oroväckande än något a

— Jaså, ja, det var väl roligt för dig.

Fullt så lugn skulle hon nog inte ha varit, om hon riktigt hade satt sig in i vad det var Lillebror sa. Och tänkt efter var den där Karlsson bodde!

Lillebror steg upp från bordet, mätt och belåten och plötsligt mycket nöjd med sin värld. Bulan i pa

— Jag tycker om dig, mamma.

— Vad jag är glad för det, sa mamma.

— Ja…jag tycker om dig för allt det där raret som du har.

Sedan gick han in till sig och satte sig att vänta på Karlsson. Han skulle få följa med honom upp på taket — vad gjorde det då, om Krister sa, att Karlsson bara var ett påhitt!

Lillebror fick vänta länge.

— Jag kommer ungefär klockan tre eller fyra eller fem men inte en minut före klockan sex, hade Karlsson sagt.

Lillebror förstod ändå inte riktigt, när Karlsson tänkte komma, och han frågade en gång till.

— Inte senare än sju i varje fall, sa Karlsson. Men knappast före åtta. Och du, pass på ungefär klockan nio ungefär, för då smäller det!