Страница 5 из 64
— Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta i
— Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen!
— Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Jag skulle ku
En stund senare satt Lillebror mycket riktigt i
Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret.
— Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat.
— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen.
— Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson.
— Ja, du försva
Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut.
— Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det a
Han tittade sig omkring i rummet.
— Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle?
Lillebror började stamma.
— Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt.
— Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar!
Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade.
— Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om.
— Säger du ja, sa Karlsson harmset. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna!
Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin.
— Jag är inte me’, sa han. Jag är inte me’, om det ska vara på det här sättet.
Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson:
— Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present.
Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans te
— Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.
Karlsson högg den blixtsnabbt.
— Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle ku
— Du får den, sa Lillebror.
— Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa.
— Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan.
Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret.
— Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig.
— Dom har gått på bio, sa Lillebror.
— Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen.
— Ja, det är bara Bettan hemma…och så he
— Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte fi
— Ja, men jag har lovat, sa Lillebror.
— Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson.
Han gick fram och klappade Lillebror på axeln.
— Vad är det precis som du har lovat?
— Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen.
— Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille?
— Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya.
— Ja, det vill jag minsa
Han såg sig omkring i rummet.
— Där har vi det, sa han och nickade. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting.
— Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror.
— Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte.
— Nä…men…. började Lillebror.
— Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga ’nämen’, sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan!
Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud.
— Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där i
— Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda mä
Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spä
— Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill!
Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet.
— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och sta
— Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre.