Страница 2 из 46
Автор считает своим долгом выразить благодарность всем своим коллегам, ознакомившимся с учебным пособием в рукописи и сделавшим целый ряд ценных замечаний.
Автор весьма признателен рецензентам рукописи: д-ру филол. наук С. С. Масловой-Лашанской, канд. филол. наук H. H. Толстой, канд. филол. наук С. Г. Халипову (ЛГУ им. А. А. Жданова) и канд. эконом, наук А. Г. Шейгаму (МГПИИЯ им. Мориса Тореза) за ценные советы и полезные замечания.
Автор будет признателен всем преподавателям, пользующимся Данной книгой, которые возьмут на себя труд прислать в редакцию свои замечания и советы по улучшению пособия.
H. E. Погодина
Lars Ahlin, HUNDRA VITA MOSSOR
(Forkortad)
Sa tacksam var hon for dessa ensamma timmar da hon fick ga omkring i sina sysslor utan att behova dolja nanting: att han var he
Ibland sta
He
Det stilla leende som alltid levde i he
Strax i
Med en vit mossa pa sitt blonda har.4 Kanske svangande en kapp med silverknopp.6 Det var i gar han tagit sin examen. Hon hade inte ku
av dem i nagon av de bocker han alskade att tala om? Om man gjorde sant nu for tiden...
Hon upptackte att rutan hon svangt in blivit immig6 och fick plotsligt en sadan lust att se hans namn, att hon satte dit sitt pekfinger och skrev det med omsorgsfull skolstil.? Under flera minuter stod hon lutad mot fonsterposten forsjunken i dessa bokstaver. Leendet loste upp he
Hon markte inte att staden borjat aterborda en och a
- Ar kaket fardigt?9 ropade en av he
Att behova tala om a
Sen de fatt sitt, sen hon rojt undan allt10 fick hon borja kla sig.
- Ni vagar inte sticka in huvet!11 sa hon och drog igen dorren om sig.
Pojkarna brukade ibland peta pa he
Koket var he
Efter varje pataget plagg speglade hon sin kropp. Hon kladde sig med en mjukt ny
- Du ser for angelagen ut, sa han. Grabbar ska hallas kort.13 Forst da tycker dom att tjejen14 ar nanting att ha.
Som om hon kunde vara nagot a
kunde han dyka upp. Hon kande hans nalkande som en stilla rorelse mot hjartats centrum. Nar hans huvud skulle vaxa fram ur backens kurva skulle nagot oerhort handa dari
Knappt hade hon skymtat honom forran hon ilade nerfor trappan och ut genom grinden. De tog varandras hander. De sa bara varandras namn. Sa vande de, gick med stela rorelser ner mot stan. Deras axlar snuddade inte vid varandra ens, blickarna vagade inte flyta samman. Nagot outgrundligt hade hant. Hon hade blivit svidande ensam.15 Hon kande ett svindlande stort avstand till hans kropp, till hans ord, till hans karlek. Och for varje steg de tog tyckte hon att han skots bort ifran he
Hon kunde inte forsta det. Hon kunde inte fatta hur hon ku
Kanske han upptackt att han valt fel, att han forblindats av nagot, att hon saknade det han forst trott att hon agt? - Da sa han antligen nagot sen han harsklat sig upder modor och besvar.
- Vart vill du vi ska ga?
- Dit du vill, sa hon och sag hastigt pa honom.
Forst nu reflekterade hon over att han inte tagit pa sig studentmossan.le Inte heller kappen med silverknoppen bar han i handen. Han gick barhuvad och det blonda haret hade blivit latt fuktigt.
- Det duggar, sa han.
- Det ar bara som nastan osynlig dimma, sa hon och kande att hon inte fick grata: inte sa att det syntes, osynligt som detta regn.
Hur kunde han vara sa langt bort ifran he
- Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?
Hon nickade.
Dar hade de fu
de inte upptacka att de a
De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...
De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...
Da sta
- Li
- Dan!
Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han he