Страница 79 из 128
”Så du vill att jag fortsätter?”
”Har du kommit någon vart?”
”Jag är ledsen, Martin, men det skulle i
”Jag förstår.” Han log plötsligt. ”Henrik är lite av en konspirationsteoretiker. Men jag vill framför allt inte att du invaggar honom i falska förhoppningar.”
”Jag lovar att inte göra det. Det enda jag ger honom är fakta som jag kan dokumentera.”
”Bra… förresten, från det ena till det andra, vi har ju ett a
Mikael avvaktade.
”Vi måste nog ha ett styrelsemöte och titta över situationen.”
”Det är en god idé. Men så vitt jag förstår är det redan beslutat att nästa styrelsemöte ska hållas först i augusti.”
”Jag vet, men vi kanske måste tidigarelägga det.”
Mikael log artigt.
”Det är möjligt, men du pratar med fel person. För närvarande sitter jag inte i Mille
Martin Vanger hade inte förväntat sig det svaret. Han funderade en stund och reste sig.
”Du har förstås rätt. Jag ska prata med he
Mikael tittade fundersamt efter honom. Inget konkret hade uttalats, men hotet hade tydligt hängt i luften. Martin Vanger hade lagt Mille
Vid niotiden kom den brunspräckliga katten förbi och strök sig mot hans ben. Han lyfte upp he
”Då är vi två som har långtråkigt på midsommarafton”, sa han.
När det kom några regnstänk gick han in och lade sig. Katten ville sta
Lisbeth Salander plockade fram sin Kawasaki på midsommarafton och ägnade dagen åt att ge den en rejäl översyn. En lättviktare på 125 kubik var kanske inte den tuffaste hojen i världen, men den var he
På eftermiddagen satte hon på sig hjälm och ski
Mikael slösade flera dagar på att försöka identifiera den AC-registrerade bilen. Efter diverse bryderier och genom att slutligen konsultera en pensionerad bilmekaniker i Hedestad kunde han konstatera att bilen var av märket Ford Anglia, en dussinmodell som han aldrig hört talas om. Därefter kontaktade han en tjänsteman på Bilregistret och undersökte möjligheterna att få fram en förteckning över samtliga Ford Anglia som 1966 hade haft registreringsskylten AC3-någonting. Efter ytterligare efterforskningar kom beskedet att en sådan arkeologisk utgrävning i registren förmodligen kunde göras, men att det skulle ta tid och att det låg en smula utanför offentlighetsprincipen.
Först flera dagar efter midsommarhelgen satte sig Mikael i sin lånade Volvo och styrde ut på E4:an norrut. Han hade aldrig tyckt om att köra snabbt och rattade bilen i maklig takt. Alldeles före Härnösandsbron sta
Nästa stopp var Umeå, där han styrde in till ett motorhotell och åt en dagens. Han köpte en bilatlas och fortsatte till Skellefteå, där han vek av till vänster mot Norsjö. Han var framme vid sextiden på kvällen och checkade in på Hotell Norsjö.
Han började sitt sökande tidigt nästa morgon. Norsjö Snickerifabrik fa
”Vem borde jag fråga?”
Receptionisten såg konfunderad ut en sekund i
Norsjö var en liten ort med en huvudgata, lämpligt nog döpt till Storgatan, som löpte genom hela samhället och kantades av butiker och sidogator med bostadshus. Vid östra infarten fa
Solvändan bestod av egnahem och låg ungefär fem minuter från hotellet. Burman öppnade inte då Mikael ringde på dörrklockan. Klockan var halv tio och han förmodade att den person han sökte antingen hade gått till jobbet eller, om han var pensionär, var ute på något ärende.
Nästa anhalt blev järnhandeln på Storgatan. Bor man i Norsjö besöker man förr eller senare järnhandeln, resonerade Mikael. Det fa
”Hej, jag söker ett par som troligen bodde här i Norsjö på 1960-talet. Ma
Expediten tittade länge och väl på bilderna men skakade till slut på huvudet och förklarade att han varken kände igen ma
Vid lunchtid åt Mikael en parisare i korvkiosken vid busstationen. Han hade gett upp butikerna och avverkat kommunkontoret, biblioteket och apoteket. Polisstationen var obema
”Om bilden är tagen 1966 måste personerna vara i sextioårsåldern i dag. Du kan väl gå ned till servicehuset vid Solbacka och fråga pensionärerna där.”
Mikael presenterade sig för en kvi
Vid femtiden återvände han på nytt till Solvändan och knackade på hos Burman. Den här gången hade han bättre tur. Burman, både herr och fru, var pensionärer och hade varit ute under dagen. Han bjöds in i köket, där frun omedelbart satte på kaffepa
”Men du har helt rätt i att det är en dekal från snickeriet”, sa maken. ”Det var klyftigt av dig att kä