Страница 83 из 137
"Nog kan jag framföra hälsningen," sade Agar. "Men inte förstår jag hur den lilla parveln ska ku
Svanorna i Hjälstaviken
Den tryggaste tillflyktsort för simfåglar, som fi
Hjälstaviken har flacka stränder, grunt vatten och en mängd vassruggar, alldeles som Tåkern. Den är inte på långt när så stor som den ryktbara fågelsjön, men den är ändå ett förträffligt fågelhem, därför att den är fridlyst sedan många år tillbaka. Den är nämligen ett tillhåll för ett stort svanfolk, och ägaren av den gamla kungsgården Ekolsund, som ligger i närheten, har förbjudit all jakt på viken, för att inte svanorna skola bli störda och oroade.
Så snart Akka hade fått hälsningen, att svanfolket behövde he
När Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som bodde där, samlade borta vid östra stranden, där de voro bäst skyddade mot vinden. Fastän de hade lidit mycket av översvämningen, voro de alldeles för stolta att visa någon sorg. "Det är inte värt att sörja," sade de. "Det fi
De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning; de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa längre in. Allra i
Dagaklar och Snöfrid kunde tala om de dagar, då svanor av deras stam inte levde vilda någonstans i Sverige, utan endast fu
Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, men när Akka såg var svanorna lågo, började hon genast simma fram emot dem. Hon var själv mycket förvånad över att de hade sänt efter he
När Akka kom i närheten av svanorna, hejdade hon sig för att se efter, att gässen, som följde he
Det var inte första gången, som Akka sökte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot he
De
Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppförandet.
"Vad för slag?" utropade en av dem. "Ämnar vildgässen skaffa sig vita fjädrar?"
"De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull," skreks det från alla håll.
De började ropa om varandra med sina klangfulla, starka röster. Det var omöjligt att förklara för dem, att det var en tam gåskarl, som hade följt med vildgässen.
"Det är visst själva gåskungen, som kommer," hånade de.
"Det är ingen ända på oförsynthet."
"Det är ingen gås, det är bara en tam anka."
Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa om vad han än skulle få höra. Han höll tyst och sam framåt så raskt han förmådde, men det hjälpte inte. Svanorna blevo alltmer närgångna. "Vad är det för en groda han bär på sin rygg?" frågade en. "De tror visst, att vi inte ska se, att det är en groda, därför att han är klädd som en mä
Svanorna, som nyss hade legat i en skön ordning, summo nu om varandra i häftigaste vimmel. Alla ville tränga sig fram för att få syn på den vita gåskarlen.
"Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig bland oss svanor."
"Han är nog lika grå som de andra. Han har bara doppat sig i en mjölbinge i en bondgård."
Akka hade nätt och jämnt hu
Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut. "Kan du inte få dem att tiga" ropade svankungen emot he
Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större. Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom.
Den gamla svankungen, som var starkast än någon a
"Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!" ropade Akka, för hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka vartenda fjäder av den store vite, och "Flyg, flyg!" ropade också Tummetott. Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av honom.