Страница 67 из 137
Barnen kommo fort och lätt framåt, och de talade inte om a
När de hade gått en stund, kommo de i närheten av Vinön. Där fick en gammal gumma syn på dem från sitt fönster. Hon sprang ut ur stugan, slog år dem med armarna och ropade något, som de inte kunde höra. De förstodo mycket väl, att hon varnade dem för att fortsätta vandringen. Men de, som voro ute på isen, sågo ju, att ingen fara var för handen. Det hade väl varit bra dumt att lämna isen, när allt gick så förträffligt.
De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig. Härute fa
Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden. Den tycktes ä
Härute voro de utan skydd mot västanvinden. Den blev för var minut allt häftigare och tryckte kläderna så hårt mot kroppen på dem, att de hade svårt att röra sig. Den kalla blåsten var det första riktigt obehag, som de hade mött under vandringen.
Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med så starkt dån, som om den hade fört med sig bullret från en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men något sådant kunde ju inte fi
De hade gått väster om den stora ön Valen, och de tyckte nu, att det verkligen märktes, att de närmade sig norra stranden. Men på samma gång blev vinden allt besvärligare, och det starka dånet, som följde den, tilltog så, att de började kä
Med ens tyckte de sig förstå, att dånet, som de hörde, kom från vågor, som med skum och brus vräktes mot en strand, men detta var ju också omöjligt, eftersom sjön ä
I alla fall sta
När de sågo detta, togo de varandra i hand och började springa utan att säga ett ord. Sjön låg öppen därborta i väster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig österut. de visste inte om isen skulle bryta upp överallt eller vad som skulle ske. Men de kände på sig, att de voro i fara.
På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på det stället, där de sprungo: lyftes och sjönk ner igen, som om någon hade stött till den underifrån. Därpå hördes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut över den åt alla håll. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istäcket.
Nu blev det stilla en stund, men så kändes återigen den där höjningen och sänkningen. Efter detta började sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man såg vatten porla upp. Strax därpå blevo springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak.
"Åsa," sade lille Mats, "det är visst islossning."
"Ja, det är så, lille Mats," sade Åsa, "men vi kan ä
I själva verket hade vinden och vågorna ä
Men den värsta faran för barnen var, att de inte hade någon överblick över isen. De kunde inte se var rämnorna voro så vida, att de omöjligt kunde komma över dem. De visste inte var de stora isflaken fu
Då kom en fylking vildgäss i skarp flykt susande fram över dem. De ropade högt och starkt, och det märkvärdigaste var, att mitt i gåskacklet hörde barnen orden: "Ni ska gå till höger, till höger, till höger!"
De satte sig genast i rörelse och följde rådet, men det dröjer inte längre, förrän de på nytt stodo rådvilla framför en bred rämna.
Åter hörde de gässen skrika över deras huvuden, och i gåskacklet urskilde de ett par ord: "Stå stilla, där ni ä'! Stå stilla, där ni ä'!"
Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de hörde, med de lydde och stodo stilla. Strax därpå gledo isstyckena samman, så att de kunde komma över rämnan. Då togo de varandra åter i hand och sprungo. De voro ängsliga, inte bara för faran, utan också för hjälpen, som de hade fått.
De måste snart sta
Detta fortgick väl en halvtimme, men då voro de framme vid den långa Lungersudden och kunde lämna isen och vada i land. Det märktes hur rädda de hade varit, för när de hade kommit på fast mark, sta
Åsa gåsapiga gick ner till stranden igen. Där ställde hon sig att gräva i sin påse och fick till sist fram en liten träsko, som hon satte på en sten, där den syntes mycket tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att se sig om en enda gång.
Men inte förr hade hon vänt ryggen till, än en stor, vit gås sköt ner ur luften som en blixt, nappade till sig träskon och höjde sig med samma fart uppåt igen.
XXVI. Arvskiftet
När vildgässen hade hjälp Åsa gåsapiga och lille Mats över Hjälmaren, foro de rätt norrut, tills de kommo in i Västmanland. Där slogo de ner på ett av de stora åkerfälten i Fellingsbro socken för att vila och äta.
Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves om efter något ätbart. Medan han spejade åt alla håll, märkte han på fältet bredvid ett par karlar, som gingo och plöjde. Plötsligen hejdade de plogarna och satte sig ner för att äta frukost. Pojken skyndade genast år det hållet och smög sig rätt nära de två karlarna. Det var ju en möjlighet, att han kunde komma över några smulor eller en brödkant, sedan de hade slutat.
Det gick en väg förbi fältet, och på de
Härpå kommo han och de båda plöjarna i samspråk, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare från Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde kvar nära gruvan i en liten stuga, Han hade en dotter gift härnere i Fellingsbro. Han hade just varit och hälsat på he
"Jaså, ni tycker inte, att det är så bra här som i Norberg," sade bönderna och drogo litet på mu
"Skulle jag ku