Страница 5 из 137
Det rutiga tygstycket
Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm. Tretton gäss flögo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade för han öron. Han visste inte om de flög högt eller lågt, eller vart det bar av med dem.
Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, att han borde taga reda på vart gässen förde honom. Men detta var inte så lätt, för han visste inte hur han skulle få mod att se ner. Han var alldeles säker på att han skulle få svindel, om han försökte.
Vildgässen foro inte så särdeles högt, därför att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tu
Till sist tvang pojken sig ändå att kasta en blick åt jorden till. Då tyckte han, att under honom låg utbredd en stor duk, som var indelad i en otrolig massa små och stora rutor.
"Vart i all världen är jag nu kommen?" undrade han.
Han såg ingenting a
"Vad är det för ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner på?" sade pojken för sig själv utan att vänta, att någon skulle svara.
Men vildgässen, som flögo omkring honom, ropade genast: "Åkrar och ängar. Åkrar och ängar."
Då förstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skånska jorden, som han for fram över. Och han började begripa varför den såg så mångfärgad och rutig ut. De klargröna rutorna kände han först igen: det var rågåkrarna, som hade blivit sådda förra hösten och hade hållit sig gröna under snön. De gulgråa rutorna voro stubbåkrar, där det förra sommaren hade vuxit säd, de brunaktiga voro gamla klövervallar, och de svarta voro tomma betland eller upplöjda trädesåkrar. De rutorna, som voro bruna med gula kanter, voro säkert bokskogar, för i sådana stå de stora träden, som växa mitt i skogen, nakna om vintern, men småbokarna, som växa i skogsbrynet, behålla de torra, gulnade bladen ända till våren. Det fa
Pojken kunde inte låta bli att skratta, när han såg hur rutigt allting var.
Men när vildgässen hörde, att han skrattade, ropade de liksom bestraffande: "Fruktbart och gott land. Fruktbart och gott land."
Pojken hade redan blivit allvarsam. "Att du kan skratta, du, som har råkat ut för det allra förskräckligaste, som kan hända en mä
Han höll sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen.
Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, så att han kunde tänka på a
När gässen flögo fram över ett ställe, där det gick tamt fjäderfä ute, ropade de: "Vad heter gården? Vad heter gården?" Då sträckte tuppen upp huvudet och svarade: "Gården heter Lillgärde i år som i fjol, i år som i fjol."
De flesta stugorna hade väl namn efter sin ägare, såsom det brukas i Skåne, men i stället för att svara, att detta var Per Matssons eller Ola Bossons, hittade tupparna på sådana namn, som de tycker vara passande. De, som bodde på fattiga torp och husmansställen, ropade: "Den här gården heter Grynlösa." Och de, som hörde till de allra fattigaste, skreko: "Den här gården heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite."
De stora, välbärgade bondgårdarna fingo gra
Men tupparna på herrgårdarna voro för högfärdiga att hitta på något skämtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras ända upp till solen: "Detta är Dybecks herrgård. I år som i fjol. I år som i fjol."
Och litet längre bort stod en, som ropade: "Detta är Svaneholm. Det måtte väl hela världen ha reda på."
Pojken märkte, att gässen inte flögo sin väg rakt fram. De svävade hit och dit över hela Söderslätt, liksom voro de glada att vara i Skåne igen och ville hälsa på i varenda gård.
De kommo till ett ställe, där det stod några stora, tunga byggnader med höga skorstenar och runt omkring dessa en mängd mindre hus.
"Detta är Jordberga sockerbruk," ropade tupparna. "Detta är Jordberga sockerbruk."
Pojken ryckte till, där han satt på gåsryggen. Han borde ju ha känt igen det här stället. Det låg inte långt från hans hem, och här hade han förra året haft plats som vaktarpåg. Men det var nog så, att ingenting var sig riktigt likt, när man såg det så där uppifrån.
Och tänk! Och tänk! Åsa gåsapiga och lille Mats, som vore hans kamrater i fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar här ä
Så förlorade de Jordberga ur sikte och foro bortöver åt Svedala och Skabersjö och tillbaka över Börringekloster och Häckeberga. Pojken fick se mer av Skåne på den enda dagen, än vad han hade sett förut under alla de år han hade levat.
När vildgässen råkade på tamgäss, hade de allra roligast. De flögo då fram helt sakta och ropade neråt: "Nu bär det till fjälls. Kommer ni mer? Kommer ni med?"
Men tamgässen svarade: "Vintern är kvar i landet. Ni är för tidigt ute. Far tillbaks! Far tillbaks!"
Vildgässen sänkte sig, för att de skulle höras bättre, och ropade: "Kom med, så ska vi lära er att flyga och simma!"
Då blevo tamgässen förargade och svarade inte med ett enda kacklande.
Men vildgässen sänkte sig än mer, så att de nästan snuddade vid marken, och sedan höjde de sig så blixtsnabbt, som om de hade blivit förfärligt skrämda. "Oj, oj, oj!" ropade de. "Det var inga gäss. Det var bara får. Det var bara får."
De på marken blevo alldeles ursi
När pojken hörde allt detta skämtande, skrattade han. Så kom han ihåg hur illa han hade det ställt för sig, och då grät han. Men om en liten stund skrattade han på nytt.
Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade förstås aldrig tänkt på att det kunde kä