Страница 44 из 137
Men så snart barnen voro vuxna, kom en besy
Men när dessa barnen blevo vuxna, reste de bort till föräldrarna i det främmande landet. Ingen kom tillbaka, ingen sta
Hon bad dem nog aldrig, att de skulle sta
Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern. Hon blev på en gång lutande och grå, och hon stapplade, då hon gick, som om hon inte mer orkade röra sig. Och hon slutade upp att arbeta. Hon ville inte sköta om gården, utan lät allting förfalla. Hon hjälpte inte mer upp husen, och hon sålde bort både oxar och kor. Det enda hon behöll var den gamla kon, som nu talade med Tummetott. He
Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar, som hade hjälpt he
Barnen skrevo jämt och bådo, att hon skulle fara ut till dem, men det ville hon inte. Hon ville inte de det land, som hade tagit dem ifrån he
Hon tänkte aldrig på a
Hon kunde vredgas på mossen, som bredde ut sig så stor och inte gjorde någon nytta. Hon kunde sitta och tala om att det var mossens skull, att barnen hade farit ifrån he
De
Det var detta, som hon hade gått in i stugan för att göra. –
Pojken hörde inte mer vad den gamla kon berättade. Han hade öppnat lagårdsdörren och gått över gården in till den döda, som han nyss förut hade varit så rädd för.
Allra först stod han en stund stilla och såg sig omkring.
Det var inte så fattigt i stugan, som han hade väntat sig. Den var rikligt försedd med sådana saker, som bruka fi
Pojken sökte reda på en tändstickslåda och tände de där ljusen, inte därför, att han behövde se bättre, än han redan gjorde, utan därför, att han tyckte, att detta var ett sätt att hedra den döda.
Sedan gick han fram till he
Han tänkte inte mer på att vara rädd för he
Han letade reda på psalmboken och satte sig att läsa upp ett par psalmer halvhögt. Men mitt i läsningen sta
Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn! Det hade han aldrig vetat. Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är borta! Tänk, om de där hemma längtade efter honom på samma sätt, som de
Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro på den. Han hade inte varit sådan, att någon kunde längta efter honom.
Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.
Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt. Det var stora, starka karlar och kvi
"Stackars er!" sade pojken till porträtten. "Er mor är död. Ni kan inte mer gottgöta, att ni reste ifrån he
Här avbröt han sig och nickade och smålog åt sig själv. "Min mor lever," sade han. "Både far och mor lever."
XVIII. Från Taberg till Huskvarna
Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot morgonen somnade han in, och då drömde han om far och mor. Han kunde knappt kä
När pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart väder. Han åt själv först ett stycke bröd, som han fa
Knappt hade pojken och gässen höjt sig i luften, förrän de fingo syn på ett högt berg med nästan lodräta väggar och en tvärt avbruten topp, och de förstod, att detta måste vara Taberg. Och på toppen av Taberg stod Akka med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi och alla sex gässlingarna och väntade på dem. Det blev en glädje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande som igen kan beskriva, när de sågo, att det hade lyckats gåskarlen och Dunfin att fi
det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta toppen var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll. Blickade man åt öster, åt söder eller åt väster, så var det nästan intet a