Страница 37 из 137
Landet hade redan varit färdigt i norr och öster, när Sankte Per hade börjat arbetet, men södra och västra delen och hela inlandet hade han ensam fått skapa. När nu Vår Herre kom upp dit, där Sankte Per hade arbetat, blev han så förskräckt, att han tvärsta
Sankte Per stod också och såg sig omkring helt förvånad. Han hade haft den tanken, att ingenting kunde vara så bra för ett land som mycken värme. Därför hade han dragit ihop ofantlig massa sten och berg och murat opp ett högland, och det hade han gjort för att det skulle komma nära solen och få mycket med av solvärmen. Ovanpå stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, och så hade han menat, att allting var väl beställt.
Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i Skåne, och mer hade det inte behövts för att visa vad hans arbete dugde till. När Vår Herre kom för att betrakta landet, var all matjorden bortsköljd, och nakna berggrunden stack fram överallt. Där det var som bäst, låg det lera och tungt grus över hällarna, men det såg så magert ut, att det var lätt att förstå, att där knappast skulle ku
'Vad kan du ha haft för mening med att skapa ett sådant här land?' sa Vår Herre, och Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat bygga opp landet, så högt, att det skulle få mycket med av solvärmen. 'Men då får det ju också mycket med av nattkölden,' sa Vår Herre, 'för den kommer från himlen, den med. Jag är allt rädd för att det lilla, som kan växa här, kommer att frysa bort.'
Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på.
'Ja, här blir ett magert och frostbundet land,' sa Vår Herre, 'det kan inte hjälpas, det'"
När lille Mats hade hu
´Det kan jag inte hjälpa," sade lille Mats. "Jag berättade bara så, som andra har sagt förut."
"Och jag har hört många säga, att ett vackrare kustland än Tjust det fi
Helt hastigt hade han sett upp. "Nu är vi alla bra dumma," sade han. "Alltihop det där ligger ju i Vår Herres Småland, i den delen av landet, som var färdigt, redan i
Då vart det äntligen slut med Vår Herres tålamod, och han sa: "Nej, du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa skåningen, men smålä
Därmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson också hade tegat, så hade allt gått väl, men han kunde omöjligt låta bli att fråga hur Sankte Per hade gått i land med att skapa Skåningen.
"Ja, vad tycker du själv?" sade lille Mats och såg så försmädlig ut, att Nils Holgersson kastade sig över honom för att slå honom. Men Mats var bara en liten fyr, och Åsa gåsapiga, som var ett år äldre, sprang genast fram för att hjälpa honom. Så godlynt hon var, for hon upp som ett lejon, så snart som någon rörde brodern. Och inte ville Nils Holgersson slåss med en tös, utan han vände dem ryggen och gick sin väg och såg sedan inte åt de där Smålandsbarnen på hela dagen.
XVI. Kråkorna
Lerkrukan
I sydvästra hörnet av Småland ligger ett härad, som kallas Su
Där Su
Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, är en låg, stenig ås, som stryker fram mittöver den. Där fi
När mä
Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort kråkfolk. Hela året om bodde kråkorna naturligtvis inte där. De flyttade till utlandet på vintern, på höstarna foro de från ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade säd, om somrarna spridde de sig till gårdarna i Su