Страница 34 из 137
Pojken ämnade för det första klättra upp på en flygsandskulle för att se hur landet såg ut däri
Men när han åter stod upprätt, blev han helt häpen, för på två stegs avstånd reste sig en hög, mörk mur med en stor, tornförsedd port.
Ögonblicket förut, då pojken böjde sig ner, hade havet brett ut sig glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lång mur med ti
Pojken förstod nog, att det var spökeri med i spelet. Men detta var inte något att bli rädd för, tyckte han. Det var inte några farliga troll eller a
I det djupa portvalvet sutto väktare, klädda i brokiga, puffade kläder, med långskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tärning. De tänkte bara på spelet och gåvo inte akt på pojken, som helt hastigt skyndade förbi dem.
I
På platsen framför porten vimlade det av mä
Kvi
Det här var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram någon gång ur kistan och visade honom. Pojken kunde rakt inte tro sina ögon.
Men det, som var märkvärdigare att se än både mä
Den, som helt hastigt får se så mycket nytt, kan inte hi
Medan pojken beundrade allt detta, kom en häftig brådska över honom. "Något sådant har aldrig mina ögon förr sett. Något sådant får de aldrig mer se," sade han till sig själv. Och han började springa inåt staden, gata upp och gata ner.
Gatorna voro trånga och smala, men inte tomma och dystra som i de städer, som han kände till. Det fa
Om pojken bara hade haft tid på sig, hade han ku
Men pojken hade inte tid att sta
Den höga muren löpte runt om hela staden, omstängde den, som en gärdsgård stänger för en åker. Vid slutet av varje gata såg han den, tornprydd och ti
När han hade sprungit tvärsigenom hela staden, kom han fram till ä
Men inte heller här tyckte han sig ha tid att dröja. Han skyndade in mot staden igen, och nu kom han fram till Stortorget. Där stod domkyrkan med tre höga torn och djupa, bildprydda portvalv. Väggarna voro så utsirade av bildhuggare, att där inte fa
Pojken hade sprungit sig både varm och trött. Han trodde sig nu ha sett det märkvärdigaste och började därför gå långsammare. Den gatan, som han nu hade slagit in på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga kläder. Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, där köpmä
Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt på honom. Mä
Pojken blev först ängslig och ville skynda undan, men köpma
Pojken skakade på huvudet. "Jag blir aldrig så rik, att jag kan köpa en meter av det det tyget," tänkte han.
Men nu hade de fått syn på honom i varenda bod hela gatan utefter. Vart han såg, stod en krämare och vinkade åt honom. De lämnade sina rika kunder och tänkte bara på honom. Han såg hur de skyndade in i bodens doldaste vrå för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras händer darrade av brådska och iver, medan de lade fram det på disken.
När pojken fortfor att gå framåt, kastade sig en av köpmä
Men köpma
"Kan han mena, att han vill sälja allt detta för ett guldmynt?" undrade pojken.
Köpma
Då började pojken gräva i sina fickor. Han visste nog, att han inte ägde en enda slant, men han kunde inte låta bli att kä
Alla de andra köpmä
Men pojken vände ut och in på både väst– och byxfickor, för att de skulle se, att han ingenting ägde. Då fingo de tårar i ögonen, alla dessa ståtliga köpmän, som voro så mycket rikare än han. Han blev till sist rörd över att de sågo så ängsliga ut, och han eftersi