Страница 3 из 137
Han gick därför genast in på köpet och höll hoven stilla, för att tomten skulle ku
Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.
Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han såg inte till ett spår efter tomten. Kistlocket var stängt, och flughåven hängde på sin vanliga plats i fönstret. Om han inte hade känt hur högra kinden brände efter örfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en dröm alltsammans. "Hur som helst så lär väl far och mor påstå, att det inte har varit a
Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han märke till något underligt. Det kunde ju inte vara så, att stugan hade vuxit. Men varav kom det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för att komma fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg inte ut att vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån mellan stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen. Och på samma sätt var det med bordet. Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva upp på armstödet.
"Vad i all världen är detta?" sade pojken. "Jag menar tomten har förgjort både länstolen och bordet och hela stugan."
Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte ha varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa ett ord i den utan att rent av ställa sig själv i boken.
Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. Därvid föllo hans blickar i spegeln, och så ropade han helt högt: "Se, där är ju en till!"
För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i toppluva och ski
"Den där är ju klädd alldeles som jag!" sade pojken och slog ihop händerna av förvåning. Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den. Men han fa
Vildgässen
Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad till tomte. "Det var väl bara en dröm och en inbillning," tänkte han. "Om jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog mä
Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han öppnade dem först efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över. Men det hade det inte, utan han var och förblev lika liten. Eljest var han alldeles sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och fräknarna över näsan och lapparna på ski
Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte han. Han fick lov att försöka med något a
Han hoppade ner på golvet och började söka. Han tittade bakom stolar och skåp och under liggsoffan och i bakugnen. Han kröp till och med ner i ett par råtthål, men har var inte i stånd att fi
Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifrån predikan. Om han bara finge bli mä
Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, att småfolket brukade bo i kostallet, och han beslöt genast att gå dit och se om han kunde fi
Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för i
På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade: "Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson Tummetott!"
Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det blev ett förfärligt kacklande. "Kukeliku," gol tuppen, "det var rätt åt honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen." – "Ka ka, ka, det var rätt åt honom," ropade hönorna, och härmed höllo de på i oändlighet. Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans och frågade: "Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?"
Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade. Han var så förvånad, att han blev stående stilla på trapsteget och lyssnade. "Det måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte," sade han. "Det är nog därför, som jag förstår fåglalåt."
Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att säga, att det var rätt åt honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: "Tig med er, ert pack!"
Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen behövde vara rädda för honom. Hela hönshopen rusade emot honom, ställde sig runt omkring honom och skrek: "Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka, ka, ka, det var rätt åt dig."
Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprungo efter och skreko, så att han höll på att mista hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om inte stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen sågo katten, tystnade de och låtsades inte tänka på a
Pojken sprang genast fram till katten. "Kära du Misse," sade han, "du kä
Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken. Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal springa mittpå. Katten såg genombeskedlig ut.
"Nog vet jag var tomten bor," sade han med len röst, "men inte är det sagt, att jag vill tala om det för dig."
"Kära Misse, du får lov att hjälpa mig," sade pojken. "Ser du inte hur han har förtrollat mig?"
Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa fram. Han spa
Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var. "Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag," sade han och sprang emot katten.