Страница 27 из 137
Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en sommardag, det bästa väder man kunde tänka sig för en sjöresa. Det enda betänkliga var, att det inte var fullt klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där stodo väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och skymde utsikten.
När de resande voro komna utför skären, bredde havet ut sig så jämnt och speglande, att pojken, då han råkade se neråt, tyckte att vattnet var försvu
Det blev än värre, när de nådde fram till det stora fågelsträcket, som grågåsen hade talat om. Där kom verkligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. De liksom följde en utstakad väg. Det var änder och grågäss, svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar, Men när nu pojken böjde sig framöver och tittade åt det håll, där havet borde ligga, såg han hela fågeltåget avspeglat i vattnet. Men han var så yr, att han inte förstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fågelskaran flög med buken uppåt. Han undrade ändå inte mycket över detta, för han visste inte själv vad som var upp, och vad som var ner.
Fåglarna voro uttröttade och otåliga att komma fram. Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting föreföll, så besy
"Tänk, om vi har farit bort ifrån jorden!" sade han till sig själv. "Tänk, om vi håller på att resa opp till himlen!"
Han såg ingenting a
I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg ett par små vita rökpelare stiga upp.
Det blev oro och uppståndelse bland fåglarna. "Skyttar! Skyttar! Skyttar i båtarna!" ropade de. "Flyg högt! Flyg undan!"
Då sågo pojken äntligen, att de alltjämt foro fram över havsytan och att de alls inte voro i himlen. I en lång rad lågo små båtar, fyllda av skyttar, som lossade skott på skott. De främsta fågelflockarna hade inte märkt dem i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönko ner mot havet, och för var och en, som föll, höjdes höga jämmerskrik av de levande.
Det var besy
Så bar det framåt igen i den stilla luften, och det var tyst som ropade: "Är vi inte framme snart? Är ni säkra på att vi håller rätt väg?" Härpå svarade de, som flögo i spetsen: "Vi far rätt mot Öland, rätt mot Öland."
Gräsänderna voro trötta och lommarna foro om den. "Ha inte så bråttom!" ropade då änderna. "Ni äter opp all maten för oss." – "Den räcker till både er och oss," svarade lommarna.
I
När fåglarna sågo de första vita virvlarna, blevo de ängsliga och ökade farten. Men det där, som var likt en rök, bolmade fram allt tätare, och till sist omvärvde det dem alldeles. Ingen lukt kändes, och röken var inte mörk och torr, utan vit och fuktig. Pojken förstod helt hastigt, att det inte var a
Då dimman blev så tät, att man inte kunde se en gåslängd framför sig, började fåglarna bära sig åt som riktiga galningar. Alla dessa, som förut hade farit fram med så god ordning, började leka i dimman, De flögo härs och tvärs för att locka varandra vilse. "Akta er!" ropade de. "Ni far ju bara runt. Vänd om för all del! Inte kommer ni till Öland på det där sättet."
Alla visste mycket väl var de hade ön, men de gjorde sitt bästa för att villa bort varandra. "Se på de där alorna!" ljöd det i dimman. "De far tillbaka till Nordsjön." – "Akta er, grågäss!" skrek någon från ett a
Det var, som sagt, ingen fara för de fåglar, som voro vana att färdas fram här, skulle låta narra sig åt galet håll. Men de, som fingo det svårt, det var vildgässen. Upptågsmakarna märkte, att de inte voro säkra om vägen, och gjorde allt, vad de kunde, för att förvilla dem.
"Vart ämnar ni er, gott folk?" ropade en svan. Han kom rätt fram mot Akka och såg deltagande och allvarlig ut.
"Vi ska resa till Öland, men vi har aldrig varit där förut," sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fågel att lita på.
"Det var för illa," sade svanen. "De har ju lockat er vilse. Ni är på väg mot Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er rätt!"
Och så for han åstad med dem, och när han hade fört dem så långt bort från den stora stråkvägen, att de inga rop hörde, försva
Nu foro de omkring en stund alldeles på måfå. Knappt hade de lyckats fi
Det var inte utan, att det lyckades de skälmarna att göra Akka huvudyr. Så vitt pojken kunde förstå, flögo vildgässen runt en lång stund.
"Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?" ropade en lom, när han störtade förbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gåskarlens hals. Det var något, som han länge hade fruktat för.
Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det inte hade hörts ett dovt rullande skott långt borta.
Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna och satte full fart. Nu hade hon något att rätta sig efter. Grågåsen hade just sagt he
XI. Ölands södra udde
På den sydligaste delen av Öland ligger en gammal kungsgård, som heter Ottenby. Det är en rätt stor egendom, som sträcker sig tvärsöver ön, från strand till strand, och den är märkvärdig därför, att den alltid har varit ett tillhåll för stora djurskaror. På sextonhundratalet, när kungarna brukade fara över till Öland för att jaga, var hela egendomen inte något a
Det fi