Страница 25 из 137
Vad kunde nu detta vara för en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut, därför att han såg de många krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de galejor, som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade mycket väl reda på den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde vara något a
Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och så länge som han hade levat, hade han var dag berättat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt a
Men han fick bara se en skymt av tornen och befästningarna, som stängde inloppet till hamnen, och av de många byggnaderna på varvet, i
Det var nog en säker plats för dem, som ville komma undan en räv, och pojken började undra om han inte kunde våga att krypa in under gåskarlens vinge för de
*
Pojken tyckte själv, att det var besy
Han stod snart på ett stort torg, som utbredde sig framför kyrkan. Det var belagt med kullriga stenar och likaså besvärligt för honom att vandra över, som det är för stort folk att gå på en tuvig äng. Sådana, som äro vana att hålla till i vildmarken eller bo långt borta på landet, kä
Lycka var det, att det var alldeles tomt på torget. Där fa
"Vad har den där långläppen här att göra?" sade pojken till sist. Han hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.
Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter honom. Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät som om själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på vandring.
Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara någon a
"Han kanske bara är ute och går för ro skull," tänkte pojken. "Inte kan han väl vara ond på mig för de orden, som jag sade. Det var då alls inte så illa ment."
I stället för att gå rakt fram och försöka att komma ner till varvet vek pojken av på en gata, som ledde åt öster. Han ville först och främst komma undan den där, som vandrade efter honom.
Men strax därpå hörde han, att bronskarlen tog av in på samma gata, och pojken blev så rädd, att han rakt inte visste var han skulle göra av sig. Och så svårt, som det var, att få reda på några gömställen i en stad, där alla portar stodo stängda! Då såg han på höger hand en gammal träkyrka, som låg ett stycke från gatan mitt i en stor plantering. Inte ett ögonblick betänkte han sig, utan rusade fram mot kyrkan. "Kommer jag bara dit, så ska jag väl vara skyddad för allt ont, " menade han.
När han sprang framåt, fick han helt hastigt syn på en karl, som stod på en sandgång och vinkade till honom. "där är det visst någon, som vill hjälpa mig," tänkte pojken, blev i
Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgången på en liten pall, blev han helt bestört. "Det kan väl inte ha varit den där, som vinkade åt mig," tänkte han, för han såg, att hela karlen var av trä.
Han blev stående och stirrade på honom. Det var en grov karl på korta ben med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart helskägg. På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring livet ett svart träskärp, på benen hade han vida, gråa träknäbyxor och trästrumpor och på fötterna svart träkängor. Han var nymålad och nyfernissad, så att han sken och blänkte i månskenet, och detta gjorde väl sitt till att ge honom en så godmodig uppsyn, att pojken genast fattade förtroende för honom.
I vänstra handen höll han en trätavla, och där läste pojken:
Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kände sig snopen. Han hade väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt. Och nu kom han ihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom. Och det var nog sant, för också han hade svårt att skilja sig från träkarlen. Han hade något så gammaldags över sig, att man nog kunde ta honom för att vara mången hundra år, och på samma gång såg han så stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tänka sig, att folk gjorde förr i världen.
Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han rent glömde bort den andre, som han flydde för. Men nu hörde han honom. Han vek av från gatan och kom in på kyrkogården. Han kom efter hit också! Vart skulle pojken ta vägen?
I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin stora, breda hand. Det var omöjligt att tro honom om a
Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner armen på rätt plats igen, så sta
Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det gamla trävirket, och han rörde vid hattbrättet, när han svarade: "Rosenbom med förlov, Ers Majestät. En gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa."
Det klack till i pojken, när han hörde, att träkarlen sade: "Ers Majestät". För när han tänkte efter, så visste han, att statyn på torget föreställde den, som hade grundlagt staden. Det var nog ingen mindre än självaste Karl den elfte, som han hade råkat ut för.
"Han gör bra reda för sig," sade bronskarlen. "Kan han nu också säga mig om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt? Det är en näsvis kanalje, och får jag bara tag i honom ska jag lära honom mores." Därmed stötte han än en gång käppen i backen och såg förfärligt ond ut.