Страница 20 из 137
Sådan längtan efter det ouppnåeliga, efter det bakom livet förborgade, kände djuren bara en gång om året, och det var den dagen, då de sågo den stora trandansen.
VI. I regnväder
Det var den första regndagen under resan. Så länge som vildgässen hade sta
På morgonen, när de drogo åstad, hade det varit klart och lugnt. Vildgässen hade flugit högt uppe i luften, jämnt och utan brådska, i sträng ordning med Akka i spetsen och de övriga i två sneda rader bakom he
Alla togo del i detta ihärdiga ropande, och de hade bara avbrutit det då och då för att visa den vita gåskarlen vägmärkena, som de satte kurs efter. Märkena utgjordes under de
Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig förströelse. Förr i världen, när han bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa och tråkiga, men det var helt a
Med detsamma som de första vårskurarna smattrade mot marken, höjdes sådana glädjeskrik av alla småfåglar i lundar och hagar, att hela luften genljöd av dem, och pojken hoppade högt, där han satt. "Nu får vi regn, regnet ger oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god mat är det bästa, som fi
Också vildgässen blevo glada åt regnet, som kom för att väcka växterna ur deras sömn och slå hål på sjöarnas istak. De orkade inte hålla sig så allvarliga som hittills, utan de började sända lustiga rop ner över nejden.
När de flögo över de stora potatislanden, som det fi
När de sågo mä
Det var ett stort tjockt moln, som rörde sig raskt mot norr och följde tätt efter gässen. De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig, och när de just mu sågo under sig de stora trädgårdar, ropade de helt stolta: "Här kommer vi med sippor, här kommer vi med rosor, här kommer vi med äppleblom och körsbärsknopp, här kommer vi med ärter och böner och rovor och kål. Den som vill, får ta emot, den som vill, får ta emot."
Så där hade det låtit, medan de första skurarna föllo, då alla ä
Himlen blev alltmer jämngrå, och solen gömde sig så väl, att ingen kunde begripa var den fa
Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som han hade ridit fram genom luften. Och på eftermiddagen, när de hade slagit ner under en liten marig tall mitt ute på en stor mosse, där allt var vått och allt var kallt, där somliga tuvor voro täckta med snö och andra stucko upp nakna ur en pöl halvsmält isvatten, då hade han inte heller känt sig modlös, utan sprungit omkring i friskt humör och sökt efter tranbär och frusna lingon. Men så kom kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att inte en gång sådana ögon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev så besy
"Om jag skulle våga mig fram till mä
Han kröp fram under vingen och gled ner till marken. Han väckte varken gåskarlen eller någon av de andra gässen, utan smög sig tyst och obemärkt bort över mossen.
Han visste inte rätt var i världen han befa
Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som äro så allmä
Boningshusen voro av trä och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och a
Detta var ju vad han ämnat göra, men nu hade mörkrädslan gått över, sedan han såg de upplysta fönstren. I stället kände han nu på nytt den där skyggheten, som alltid kom över honom i närheten av mä
På ett hus fa
Kort därpå gick han förbi en handelsbod. Utanför boden stod en röd radsåningsmaskin. Han sta